Vild o galen.
Igår skrev jag om ADHD och bipolär sjukdom,
eller manodepressiv som det hette tidigare.
Som barn fick jag alltid höra att jag var väldigt vild.
Mamma sa ofta att jag var värre än alla mina bröder tillsammans.
Vissa barn fick inte leka med mig för att jag hittade på en massa bus.
Jag var en pojkflicka sa andra.
Klänning och kjol ville jag aldrig ha och jag
skitade ner mig på nolltid.
Klättra i träd och berg och busa var det bästa jag visste.
Morsan var galen på mig,men jag hade lätt för mig i skolan.
Fast jag har förstått att jag inte var ett lätt barn.
Jag var en barn som var en utmaning för föräldrar och lärare.
Vänsterhänt är jag också och det fick jag lida för,
men inget kunde få mig att skriva med höger hand.
Mormor brukade binda fast min vänster hand bakom ryggen
och läraren på lågstadiet kom smygande bakom ryggen på
mig och rappade mig med pekpinnen om jag skrev med
fel hand.
Det var så då jag gick i skolan,men jag fann på råd.
Jag sa att jag fick huvudvärk av att skriva med höger hand,
vilket var sant.
Så då fick jag gå till en psykolog som gjorde ett test på mig
och efter det fick jag ett brev med mig till läraren där det
stod att jag kunde få bestående men av att tvingas skriva med vänster hand
då jag är 100% vänsterhänt och även vänsterfotad.
Efter det fick jag skriva med vänster hand.
Jag var så stolt över mig själv att jag vunnit en seger.
Vad har nu allt detta med mitt känsloliv idag att göra då?
Egentligen inte ett skit eller precis allt.
Man kan säga att Pippi Långstrump hade ADHD,
men på den tiden så var hon bara ett jobbigt barn.
Men nu förstår jag nog varför jag har sådana känslostormar
just nu.
Det är nämligen så att jag trappat ner på min antidepressiva
medicin.
Dessa jäkla tabletter som i folkmun kallas lyckopiller.
Jag blir då inte lycklig över att käka dem,
de kapar bara av känslorna så att jag inte blir deppad,
eller väldigt glad/arg/besviken/sorgsen.
Inga skratt heller inga tårar.
Ingen bergodalbana bara så där lite av allt.
Så väldigt vanlig,så att jag inte stör eller väcker uppmärksamhet.
Och det är inte riktigt jag.
Det kan ju vara så att jag nu börjar få kontakt med mitt känsloliv igen.
Fast jag är inte helt säker.
Jag är inte säker på att människor i min närhet orkar med
mig och alla mina olika känslor heller.
Vi får se hur det blir.
Just nu är jag vild och galen.
oh, är du vänsterhänt du med=?!
vet du, att dom säger nio av tio astronauter är vänsterhänta, många kända konstnärer och artister är vänsterhänta ( brukar jag alltid skryta med fniss)
märkligt lite,
för min adhd-son är med vänsterhänt, två adhdpersoner i vår familj, o båda vänsterhänta:)
vet du Om det skulle vara så att det ligger en bokstavsdiagnos i bakgrunden och "skvalpar" hos dej, så är lyckopiller det sämsta man kan käka. dom gör mer skada än nytta då, fick jag höra.
det var så fruktansvärt otäck känsla, att "inga känslor ha" under tiden jag åt dom där"olyckspillrena" att jag tackar gud och högre makter att jag slutade med dom.
du är en go människa du lilla Mette. Hoppas att "känslorna" kommer tillbaka, vet hur det är att fajtas med att "komma tillbaka" till sig själv efter såna där hemska piller.
nattkram på sej!