Krokus och pysslingkrage har kommit upp vid dammen
Kunde inte låta bli att ta kort på krokusen vid dammen
Fortfarnade väldans trött
Här kommer Otto med hela munnen full av leksaker.Själv är jag fortsatt väldans trött.Trött,trött och åter trött.Men jag försöker att orka vara med ute lite.Idag har det varit ett underbart vårväder igen.Igår var jag på Sahlgrenska.Allt ser bra ut säger dom.Så bra det nu kan vara då man inte kan inta annat i munnen än vatten och kaffe.Men man får vara glad för det lilla.Jag fick ett nytt näringspreparat där man får 300 kalorier på bara 30 milliliter.Detta skall jag ta tre gånger om dagen plus 3 vällingar a 600 kalorier och helst oxå några näringsdrycker a 300 kalorier.Jag skall helst ha ungefär 2500 kalorier varje dag även om jag mest vilar.En som inte vilar är Otto.På honom är det full rulle.Tur att John är frisk och kan sysselsätta honom.
Yster vårlek på boulebanan
Årets första tussilago
Det var ju inte länge sedan han var så här liten
Låg profil
Nuförtiden håller jag lite låg profil i mitt bloggande.Jag är för trött för att hitta på något.Jag hoppas återkomma då jag piggat på mig lite.Hoppas att det inte dröjer så länge.Här kommer ett nytaget kort på Otto som inte är så liten längre.En riktigt stor kille har han blivit,tycker jag.
Orättvist va?
Titta va fin han är min väninnas Labrador Manne.Att han är över 13 år kan ju ingen se.Inte ett grått hår.Och så mycket snö som dom har då.Tänk vad mycket lättare det är att ha djur när vintern är sådan.Här har vi haft höst sedan midsommar och direkt därefter vår.Massor av nederbörd i form av regn hela tiden.Tänk va det skall komma mycket mördarsniglar och fästingar.Usch man våger ju inte tänka på det.Så det blir inga stora planteringar här inte.Den glädjen skall inte dom äckliga mördarsniglarna få.Och så gäller det att skydda hundarna från alltför många fästingar.Olle har redan haft en,sa John.
Kolla va stor jag blivit när mamma var borta.
Inte så himla pigg
Usch ja,inte är man så himla pigg att det gör något.Jag vill helst bara sova nu för tiden.Det mesta är jobbigt och besvärligt,tycker jag.Hoppas att det vänder.Jag mådde ju mycket bättre innan alla dessa operationer.Fast jag träffade ju en annan patient som gått igenom nästan exakt det jag gör nu och han är mycket bättre idag.Jag fick hans mailadress så nu mailar vi varandra och då kan jag få en hel del stöd av honom.Ibland kan sådana kontakter vara bättre än psykologer och andra professionella.
Bandage överallt
Alla dessa operationer
En månads sjukhusvistelse med tre långa operationer sätter sina spår. Den 21 januari blev jag inlagd på Sahlgrenskas plastikkirurgiska avdelning 37.Tisdagen den 22 januari opererades jag först från 8 på morgonen till midnatt.En traktomi sattes in i halsen så att jag skulle kunna andas även om luftrören svullnade upp efter operationen.Ben togs från vaden.Hud.blodkärl och vävnader togs från höger underarm.För att täcka detta hyvlades hud från höger lår och transplanterades till området på höger arm.
Ett par timmar efter att första operationen slutförts upptäcktes att benet som transplanterats inte mådde bra.Det fanns ingen cirkulation.Jag var fortfarande nedsövd så jag vet inget om detta.Ny operation då benet avlägsnades och metallplatta inopererades.
Så vaknade jag på torsdag med bandage överallt och inte kunde jag prata på grund av tracken,ett hål in i luftstrupen.Jag försökte göra mig förstådd genom att skriva.Det var inte lätt det heller snurrig som jag var av narkos och morfin.Jag tyckte att jag kunde skriva men inte ens jag själv såg vad jag skrev.
Väl nere på avdelningen igen var jag snabbt igång med att gåträna.Sedan satte de in en grej i tracken och då kunde jag prata lite.Men det mesta var fruktansvärt jobbigt.Att det skulle vara så jobbigt hade jag aldrig kunnat föreställa mig.Aldrig.
I början kollade de den transplanterade huden under hakan var 30 minut.Detta glesades ut allt eftersom dagarna gick. Men på den 10 dagens kväll hände något.Jag kände att det var nått fel.Vet inte hur men då jag var inne på toaletten kikade jag under bandaget och då var huden starkt missfärgat.Jäkla skit och som om inte det var nog så var all ordinarie personal på kurs och det var inhyrd personal på plats.Jag blev ju skitskraj.Då jag visade personalen så tyckte jag att jag blev väldigt dåligt behandlad.De ringde jourhavande läkare,sa de,men ingen skulle komma för än till morgondagens rond.Alltså jag var chockad.Väldigt chockad.Och vad värre var är att personalen behandlade mig som om jag haft paria,någon smittsam sjukdom.Jag fick efter mycket tjat något att sova på.
På morgonens rond stod en massa läkare och bara tittade på mig och sa att detta var väldigt oväntat.Jag hade drabbats av vävnadsdöd i hela det transplanterade området.Sedan fick jag vänta ända till på måndag för ny operation.Denna operation var om möjligt ännu jobbigare.Medan jag var vaken stoppades en resperator in i höger näsborre.Väldigt otrevligt trots att det bedövades.Under den påföljade operationen flyttades ett område från vänster bröst upp till hakan.Det här ingreppet kallas Lambå.Även efter denna operation fick jag ligga 1 dygn på IVA.Nu har jag ett normalt bröst och ett som sitter mitt i.Jag ser inte klok ut med alla ärr överallt.Så var det dags att komma tillbaka till avdelningen igen och att börja träna ben och armar och mun.Ja mun ja.Den är ju ett kapitel för sig.Det var ett stort hål från hakan in i munnen så jag fick inte dricka eller äta på 2 veckor.Inte nåt genom munnen bara genom PEGEN på magen.
Det går inte att förklara hur jobbigt allt var men jag försökte att se positivt på det hela.Läkare och övrig sjukhuspersonal tyckte att jag var väldigt tåli goch tålmodig.Det tyckte jag inte själv.Det var den stackars maken som fick ta mina dåliga dagar så det var ju inte lätt att vara anhörig heller.Men mina anhöriga ställde verkligen upp på mig under denna jobbiga tid.Jag fick besök varje dag.Min man ,mina bara och min lillebror kom jämt.Jag är väldigt lyckligt lottad som har så fina anhöriga.Nu är jag hemma igen.Idag har vi varit på återbesök på Sahlgrenska.Allt såg bra ut och jag behöver inte komma tillbaka på en vecka.Hemsjukvården skall komma varje dag och lägga om.Så skall jag träna på att få upp munnen.Annars skall jag inte göra mer än jag orkar,sa doktorn.Många gånger under den månad som jag låg på Sahlgrenska var jag på väg att ge upp.Men bara ett tag sedan tänkte jag på mina kära anhöriga och mina gulliga hundar så kunde jag kämpa vidare.Jag vill ju gärna leva ett tag till.Men det går upp och ner fortfarnade.Två steg fram och ett steg bak.Fast det är väl bara att kämpa vidare.Vad har jag att välja på.Inget.Det finns forfarande de som har det värre.Det vet jag med säkerhet.Det kunde jag se på sjukan.Jag skall berätta om en flicka som låg på samma avdelning.Hon är bara 14 år.
Ett par timmar efter att första operationen slutförts upptäcktes att benet som transplanterats inte mådde bra.Det fanns ingen cirkulation.Jag var fortfarande nedsövd så jag vet inget om detta.Ny operation då benet avlägsnades och metallplatta inopererades.
Så vaknade jag på torsdag med bandage överallt och inte kunde jag prata på grund av tracken,ett hål in i luftstrupen.Jag försökte göra mig förstådd genom att skriva.Det var inte lätt det heller snurrig som jag var av narkos och morfin.Jag tyckte att jag kunde skriva men inte ens jag själv såg vad jag skrev.
Väl nere på avdelningen igen var jag snabbt igång med att gåträna.Sedan satte de in en grej i tracken och då kunde jag prata lite.Men det mesta var fruktansvärt jobbigt.Att det skulle vara så jobbigt hade jag aldrig kunnat föreställa mig.Aldrig.
I början kollade de den transplanterade huden under hakan var 30 minut.Detta glesades ut allt eftersom dagarna gick. Men på den 10 dagens kväll hände något.Jag kände att det var nått fel.Vet inte hur men då jag var inne på toaletten kikade jag under bandaget och då var huden starkt missfärgat.Jäkla skit och som om inte det var nog så var all ordinarie personal på kurs och det var inhyrd personal på plats.Jag blev ju skitskraj.Då jag visade personalen så tyckte jag att jag blev väldigt dåligt behandlad.De ringde jourhavande läkare,sa de,men ingen skulle komma för än till morgondagens rond.Alltså jag var chockad.Väldigt chockad.Och vad värre var är att personalen behandlade mig som om jag haft paria,någon smittsam sjukdom.Jag fick efter mycket tjat något att sova på.
På morgonens rond stod en massa läkare och bara tittade på mig och sa att detta var väldigt oväntat.Jag hade drabbats av vävnadsdöd i hela det transplanterade området.Sedan fick jag vänta ända till på måndag för ny operation.Denna operation var om möjligt ännu jobbigare.Medan jag var vaken stoppades en resperator in i höger näsborre.Väldigt otrevligt trots att det bedövades.Under den påföljade operationen flyttades ett område från vänster bröst upp till hakan.Det här ingreppet kallas Lambå.Även efter denna operation fick jag ligga 1 dygn på IVA.Nu har jag ett normalt bröst och ett som sitter mitt i.Jag ser inte klok ut med alla ärr överallt.Så var det dags att komma tillbaka till avdelningen igen och att börja träna ben och armar och mun.Ja mun ja.Den är ju ett kapitel för sig.Det var ett stort hål från hakan in i munnen så jag fick inte dricka eller äta på 2 veckor.Inte nåt genom munnen bara genom PEGEN på magen.
Det går inte att förklara hur jobbigt allt var men jag försökte att se positivt på det hela.Läkare och övrig sjukhuspersonal tyckte att jag var väldigt tåli goch tålmodig.Det tyckte jag inte själv.Det var den stackars maken som fick ta mina dåliga dagar så det var ju inte lätt att vara anhörig heller.Men mina anhöriga ställde verkligen upp på mig under denna jobbiga tid.Jag fick besök varje dag.Min man ,mina bara och min lillebror kom jämt.Jag är väldigt lyckligt lottad som har så fina anhöriga.Nu är jag hemma igen.Idag har vi varit på återbesök på Sahlgrenska.Allt såg bra ut och jag behöver inte komma tillbaka på en vecka.Hemsjukvården skall komma varje dag och lägga om.Så skall jag träna på att få upp munnen.Annars skall jag inte göra mer än jag orkar,sa doktorn.Många gånger under den månad som jag låg på Sahlgrenska var jag på väg att ge upp.Men bara ett tag sedan tänkte jag på mina kära anhöriga och mina gulliga hundar så kunde jag kämpa vidare.Jag vill ju gärna leva ett tag till.Men det går upp och ner fortfarnade.Två steg fram och ett steg bak.Fast det är väl bara att kämpa vidare.Vad har jag att välja på.Inget.Det finns forfarande de som har det värre.Det vet jag med säkerhet.Det kunde jag se på sjukan.Jag skall berätta om en flicka som låg på samma avdelning.Hon är bara 14 år.
Äntligen hemma
Nu är jag äntligen hemma igen efter en hel månad på Sahlgrenska.3 långa och påfrestande operationer blev det.Vad sägs om en operation på 15 timmar.Då blir man ju väldigt trött, men det blir bättre för varje dag.Otto har blivit lika stor som Olle.Kanske är det en massa päls men i så fall är det så även på Olle.Jag skall skriva mer när jag orkar.