FINNOTTO

Lika bra att säga det rakt ut.
Fy fan vad jag hatar cancerfanskapet!
Likt ett odjur,eller en tjuv
om natten smyger det på och tar plats,
som om det välkommet. Och har det
väl kommit på plats,så vet man aldrig
var man har det.
Inte heller vet vare sig du eller jag om NÄR
det kom,eller kommer.Det bara ÄR där.
Helt plötsligt är det något som gått snett vid celldelning.
Hur sjutton går det till egentligen?
Inte heller vet man när och hur den första lilla
skitcellen hittade dit.
Jag vill ha svar på den här gåtan.
Inte undra på att man hatar skiten.
Cancerceller delar sig ohämmat och glufsar
i sig och förstör.
Visst finns det behandlingar i de allra flesta
fall,men det är inga behandlingar som
på något vis är smärtfria.
Så blir det ju ofta så att cancerbehandlingen
stympar och förfular.
Varför denna ilska nu då?
Jo en bloggvän vet inte om hon har kvar 
skiten efter ett års tids olika behandlingar.
Jag hoppas ju att så inte är fallet,
men jag känner igen känslan.
Denna rädsla och ångest innan man får besked.
Ett sådant besked är min man på väg till nu
i denna stund.
Är det undra på att man hatar cancer?
Nu får jag sitta här hemma och vänta.
Inte fick jag följa med honom idag heller.
Maken ville inte ha mig med så nu sitter jag här
och väntar.Det är inte mycket bättre det,snarare tvärtom.
Fast nu VILL jag ha bra besked!