FINNOTTO

Ja undrar om jag får till sluten nu då.
Som Noah hade sagt till sin mamma Anna.
Olle och jag var ju lika gamla,
eller som Emelina sa,jag kommer inte ihåg ett liv
utan Olle.

Olle kunde i sina glansdagar hålla på i flera timmar
med att springa i skogen och klättra i vårt höga berg.
Han jagade allt,trots att det ju inte var en jakthund
han skulle vara utan en vakthund,men han var lite
som jag är,han hade inte läst manualen och tur var väl det,
för en personligare kompis fick man leta efter.
Fast jag tyckte att han var så där lagom personlig när
han käkade upp mina fina dyra glasögon,eller mina
mjukdjur eller fina pennor,hörlurar och sladdar.
Allt detta bus höll han på med in i det sista.
Jag kunde inte lämna han lös i bilen för då var inget
helt när jag återkom.
Gud vad arg och sur jag kunde bli på han.
Men nu är det glömt.
Otto och jag gick grundkurs i vardagslydnad
på brukshundsklubben och som vanligt var han den värsta
i gruppen. På avslutningen skulle vi ha platsläggning
utan koppel,alla låg så fint,alla utan olle som reste sig och stack upp
i skogen.Han hade världens bästa självförtroende den kille.
Inte rädd för något,jo smällare,skott och blixtar.
Han blev skrämd en gång när jag inte var hemma
och maken hade norgebesök.En massa ungar som sprang runt
med smällare och sköt hej vilt runt omkring.
Då fick han panik och efter det var han livrädd
för allt som pangade.
Varje nyår och påsk var ett litet helvete för han
och det började ju flera dagen före varje sådan helg
och höll på flera dagar efter.
Fast de sista åren så hörde han dåligt så då slapp
han höra skiten.
Lucas och Noah brukade vilja skjuta prick på
tavla med maken och Dean.Då låg Olle inne och skakade
och det tog lång tid innan jag kom på vad det var
som skrämde honom så.
Själv hörde jag inget för geväret hade ljuddämpare.
men Olle hörde
och han visste inte var han skulle göra av sin rädsla,
Det var som om han ville krypa ut sitt eget skinn.
Något mycket obehagligt hade han råkat ut för den där 
augustidygnen 1999 när jag var i Kanada.
Ofta har det gått mycket vilt till när vi haft besök från Norge
och ofta,ofta kom det många vuxna med massor av barn.
Inte ens Olle kunde ha ögon i nacken. 
Till slut sa jag ifrån att nu får det inte skjutas något mer
medans Olle lever och så blev det.
Olle slapp detta.
Maken fick aldrig mer ens ta fram geväret
för bara Olle såg det så började skakningarna
i hundhimlen finns inga smällare och gevär.

Ja,jag har så många minnes av Olle att det 
finns underlag för en hel massa mer inlägg
och det lär komma mer.
RIP Olle
We will never forget you.
Så länge du finns i våra minnen
så lever du.