Onsdagsfunderingar
I den svenska nyhetsrapporteringen nu i veckan har man kunnat
läsa om svårt sjuka människor som ansökt hos Socialstyrelsen om
att få rätt att dö.Alltså hjälp att dö,så kallad dödshjälp,eutanasi,vilket inte är lagligt
här i landet.
Då undrar jag.
Är detta ett underbetyg till sjukvården?
Får man så dålig vård i
livets slutskede,att man inte uthärdar att invänta sitt eget slut?
Om så är fallet så är det förskräckligt
Så får det aldrig vara.
Då måste läkarkåren och övriga sjukpersonal ägna sig åt att lindra och trösta.
Det ingår väl i eden de ger eller?
Är det inte bota,lindra,trösta?
För man avger väl fortfarande en ed innan man blir utexaminerad?
Det ingår säkert något mer,forska kanske.
Eller är det så att när man ändå kommit till insikt om att man inte kommer
att bli bättre bara sämre,så väljer man att få ett avslut direkt?
Ärligt talat vet jag inte hur jag skulle tänka i samma läge.
Det är omöjligt att sätta sig in i situationen.
Men tanken på att avsluta mitt liv har jag haft flera gånger,
såväl innan jag fick cancer som efter.
Och flera är de gånger som jag jämför mig med ett dödssjukt djur
som vi hellre barmhärtigt skulle avliva i famnen på en älskad,
än låta det leva ett liv helt utan kvalitet.
Här sitter jag och funderar medans det runt omkring mig bankas.
Idag skall det komma in en nu altandörr i köket.
Undrar om snickaren,som idag förresten fyller 36 år,tänker på när han jobbar.
Eller hans unga medhjälpare som bankar på andra sidan,visserligen är han
"bara"24 år,men vad tänker han just nu.
Och maken som går runt och grejar med lite av varje.
Vad tänker han på?
Hoppas att de har ljusare tankar.
Själv tänker jag på detta samt att jag i morgon skall till Odontologen igen.
Alltså då kommer jag att säga vad jag tycker om att ha ont hela tiden under
behandlingen som emellan
Fast jag skall åka dit.
Det har jag bestämt.
De måste få veta hur jobbigt jag har det.
Hur mycket sämre jag blivit sedan jag påbörjade behandlingen.
Jag skall skriva en lapp för att prata gör jag inte.
Inte mer än absolut nödvändigt.
ja fina tankar har du....själv tycker jag att livet har en mening. alltid. Men att det är upp till var och en om dom vill avsluta i "förtid"..att ligga som ett kolli och inte ens ha förmågan att andas själv och veta att den där maskinen som håller en vid liv kan pumpa in och ut luft i femtio år till..ja.
vad vet jag?
MEN eftersom jag är helt insnöad på Eckhart Tolle (som du verkligen skullegilla jag loovar) så finns ju ett helt annat rike inom en, och då spelar det ju mindre roll att kroppen är förlamad..
svårt att veta. men rätten måste man få ha att bestämma själv. tror jag:)))
kram på dej!!