FINNOTTO

Det har jag fått idag gällande hundarnas hälsotillstånd.
Var hos veterinären och efter undersökning och röntgen så är Olle nu så gott som friskförklarad.
Han behöver inte ha en massa sockor och stövlar när han går ute och inga fler tabletter att stoppa i honom.
Fy sjutton vad skönt för såväl honom som oss tvåbenta. Han får ta det lite vackert för klon har ju inte vuxit ut ännu. Han får stoltsera med guldfärgat glittrigt nagellack på den tån som var skadad ett tag,men vad är det.
Otto är oxå tillbaka i sitt normala tillstånd. Så nu kan vi snart lägga detta till handlingarna

För att spinna vidare på gårdagens inlägg så förstår instämmer jag till 100% i Nya Gladmymlans kommentar.
Så jäklig är ångestsjukdomarna och så osynliga,att man som drabbad skulle önska sig en mer synbar åkomma,typ benbrott,eller till och med en cancersjukdom.
Då kan vi verkligen ställa oss frågan hur långt vi kommit med läkarvetenskapen?
Vi skall ha en holistiskt synsätt på kroppen och inse att kropp och psyke är som hand i handske.
Man kan må fan så mycket sämre med en ångestsjukdom som en cancersjukdom,hur konstigt det än låter. Min erfarenhet är följande och då vill jag understryka att jag bygger detta enbart på min erfarenhet.

När jag fick cancer reagerade min kropp först med chock naturligtvis. Sedan hände något märkligt. Jag blev fruktansvärt stark. Hela mitt jag gick in i kampen mot cancern som jag bestämde mig att detta skall jag klara. Mitt uppe i allt fick jag en långvarig endorfinkick som varade hur länge som helst. Jag kände mig som om jag kunde förflytta berg. Det är en sån skön känsla och vilken styrka man får. Endorfinet som bildas gör att man bara orkar och vill göra allt.
jag har svårt att tro att det finns någon drog som slår detta.

När man får en ångestsjukdom sker det motsatta. Det är som om det är en bristtillstånd på något i hjärnan, på något som helt förlamar och man orkar ingenting. Allt blir bara tungt och jobbigt. Även de enklaste uppgifter ter sig omöjliga. Bara att ringa ett samtal kan man behöva tvinga sig till eller be om hjälp att göra.
Och många gånger blir man som patient,eller upplever att man blir ifrågasatt. Blir du det om du fått en hjärnblödning eller en hjärtinfarkt. Knappast.
Som människa känner man sig väldigt ensam om man lider av något psykiskt.
Får man en fysisk sjukdom behöver man inte känna sig ensam. Läkarkåren gör sitt yttersta och man får andra medmänniskors hjälp och sympati.
Är det inte sjukt så säg?