FINNOTTO

Men gud va tungt allt plötsligt blivit.
Allt är bara så jobbigt.
Å va trött jag är.
Mest trött på det jag inte orkar
och på mig själv.
Äter "lyckopiller",men inte sjutton
blir jag lyckligare.
Nu skulle jag vara glad o pigg
som försommaren.
Hela naturen jublar men inte jag,
fast jag vill.
Och inte hjälper det att jag får så dåligt samvete
över min depression.

John har badat bägge hundarna idag.
De luktade skit,sa han.
Jag plockade hår i Ottos öron och
klippte båda hundarna i rumporna.
Telefonsamtal i morse från Odentologen.
De hade fått ett återbesök till i morgon onsdag.
Emma min tandläkare hade stött på den och
sagt att nu är Mette deprimerad över allt.
Min första tanke var-Jag orkar inte.
Men så tänkte jag om och tackade ja.
Kanske mår jag bättre om jag kan äta.
det kanske inte är så konstigt att jag inte mår bra.
Allt tar så lång tid och inte har jag kunnat äta
normalt på över tre år. Och de senaste operationen
som jag inte var nöjd med.
Men usch då vad jag klagar.
Bara Mettes vanliga dravel,eller?
Vem sjutton säger att  man blir lycklig av antidepresiv medicin.