Hemligheter
Alla familjer har väl hemligheter.
Sådant som man inte gärna berättar utanför familjen.
Eller?
Vi har det.
För att inte tala om hur vi hade det i min ursprungsfamilj.
Där fanns det hemligheter.
Massor av hemligheter.
Massor av saker som man "inte talade"om.
Egentligen talades det inte alls i familjen.
Inte om känslor,eller såna svåra saker.
Det gapades och skreks.Det gjorde vi.
Men att prata om känslor det gillade inte min mamma.
Hon blev alltid så ledsen då och det visste man ju snabbt,
att började man tala om svårare grejer än
"punka på cykeln",som ändå inte var hennes problem,
så började hon grina.
Då blev farsan arg och så var hela cirkusen igång.
Bättre att hålla tjäft.
Som att hon aldrig talade om vem som var min biologiske far.
Gråt o tandagnistan.
Gud va synd det var om morsan.
Vem i helvete kunde hålla reda på vem som var far till vem.
Och så var det ju så länge sedan,så vem bryr sig.
Bara lilla jag.
Tänk om hon iallafall kunde berättat det själv och att jag inte skulle
få det i konfirmationspresent av mormor.
-Men herregud.
-Vem bryr sig om sån gammal skit.
-Jag minns väl inte vem det var.
-Det är ju flera år sedan .
-Sånt skall vi väl inte prata om idag när du konfirmeras,eller?
Och så började hon grina och då slutar Mette "tjata" om det.
Just den dan iallafall.
En liten episod till som skedde några år tidigare.
1962 föddes Christer.
Det fanns inte plats o pengar till att försörja en unge till.
Vi bodde redan 6 personer i en liten tvårumslägenhet på 48 kvadratmeter.
Vi svalt inte men pengar fanns inte mycket av.
Morsan frågade?
-Mette vad skall vi göra?
-Jag är på smällen.
-Vi kan ju inte ha flera ungar.
Ja,vad fan visste jag en 12 åring om sånt.
Bara att vi redan bodde trång och hade dåligt med pengar.
-Lämna bort den,sa jag.
Och så skedde.
Ungen,en välskap pojke, blev bortadopterad direkt efter födseln.
Han föddes precis som oss andra i hemmet.
Jag var assisterade barnmorska.
Sen tog den riktiga barnmorskan med honom.
Det här låter inte riktigt klokt,men så var det.
Jag märker nu när jag skriver hur tokigt det låter.
Efter förlossningen sa min morsan en del.
Bland annat sa hon.
-Om det blivit en flicka ,då skulle vi behållit henne.
-Jesus,tänkte 12 åringen.
Sen sa morsan
-nu pratar vi inte mer om det här.
-Jag vill ha en kattunge,sa 12åringen.
Och det fick hon.
Men det allra värsta är.
Paret som adopterade Christer berättade heller aldrig något.
Så han fick inget veta.
Han har levt hela tiden fullt förvissad om att de föräldrar som han alltid bott tillsammans med är hans biologiska
föräldrar.
När mina övriga bröder blev stora berättade jag för dem om Christer.
Vi har försökt få kontakt.
Jag har ringt till den som förmedlade adoptionen,men då fick jag till svar.
-Min man har haft en hjärtattack.
-Detta kommer att döda honom.
-Vill du ta död på min man?
Jag la ner det.
I tisdags fick jag höra av min lillebror,att adoptivföräldrarna är döda.
Min svägerska har börjat nysta i historien.
Så nu är det igång igen.
Hur skall jag göra?
Jag kommer inte att spräcka denna ballongen.
Jag tycker inte om smällen och jag vill inte torka vatten.
Jag har tagit tillräckligt med skit i mina dar.
Det här får någon annan ta hand om.
Snacka om att spola ut ungen med badvattnet.
