FINNOTTO

Idag är det fyra månader utan Olle.
Vi saknar våran busehund,men det är ju som det är,
bara att acceptera.

Så har linedancen dragit igång och det var inte lätt.
Det är svårt att lära gamla hundar att sitta,
men skam den som ger sig.
Fast jag höll på att ge upp idag,
men det är så roligt och nyttigt för såväl kropp som själ
så jag höll tiden ut,2 gånger 45 minuter.
Nu får jag leta efter stegen på nätet och öva lite hemma
till nästa gång.
Emelina och Frida är så duktiga och jag bara måste
lära mig jag med.
Sämre lär jag ju inte kunna bli.

Idag har jag varit betydligt lugnare till humöret.
Bara några få utbrott på maken och ett litet
utbrott när jag sparkade tån i toadörren.
Annars har jag legat lågt.
Har en liten skitförkylning på gång så jag har faktiskt
tagit mig en liten tupplur mitt på dagen.
Sedan har jag försjunkit mig i Åke Edvardsons senaste
roman,"Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem".
Jag är mycket förtjust i Åke Edvardssons sätt att skriva
och hans människoskildringar.
Hans karaktären får verkligen kött och blod.
Tidigare har han skrivit om kommissarie Winter,
men nu har han gått från deckare till roman.
Nu återgår jag till boken.

Igår skrev jag om ADHD och bipolär sjukdom,
eller manodepressiv som det hette tidigare.

Som barn fick jag alltid höra att jag var väldigt vild.
Mamma sa ofta att jag var värre än alla mina bröder tillsammans.
Vissa barn fick inte leka med mig för att jag hittade på en massa bus.
Jag var en pojkflicka sa andra.
Klänning och kjol ville jag aldrig ha och jag
skitade ner mig på nolltid.
Klättra i träd och berg och busa var det bästa jag visste.
Morsan var galen på mig,men jag hade lätt för mig i skolan.
Fast jag har förstått att jag inte var ett lätt barn.
Jag var en barn som var en utmaning för föräldrar och lärare.
Vänsterhänt är jag också och det fick jag lida för,
men inget kunde få mig att skriva med höger hand.
Mormor brukade binda fast min vänster hand bakom ryggen
och läraren på lågstadiet kom smygande bakom ryggen på
mig och rappade mig med pekpinnen om jag skrev med
fel hand.
Det var så då jag gick i skolan,men jag fann på råd.
Jag sa att jag fick huvudvärk av att skriva med höger hand,
vilket var sant.
Så då fick jag gå till en psykolog som gjorde ett test på mig
och efter det fick jag ett brev med mig till läraren där det
stod att jag kunde få bestående men av att tvingas skriva med vänster hand
då jag är 100% vänsterhänt och även vänsterfotad.
Efter det fick jag skriva med vänster hand.
Jag var så stolt över mig själv att jag vunnit en seger.

Vad har nu allt detta med mitt känsloliv idag att göra då?
Egentligen inte ett skit eller precis allt.
Man kan säga att Pippi Långstrump hade ADHD,
men på den tiden så var hon bara ett jobbigt barn.

Men nu förstår jag nog varför jag har sådana känslostormar
just nu.
Det är nämligen så att jag trappat ner på min antidepressiva
medicin.
Dessa jäkla tabletter som i folkmun kallas lyckopiller.
Jag blir då inte lycklig över att käka dem,
de kapar bara av känslorna så att jag inte blir deppad,
eller väldigt glad/arg/besviken/sorgsen.
Inga skratt heller inga tårar.
Ingen bergodalbana bara så där lite av allt.
Så väldigt vanlig,så att jag inte stör eller väcker uppmärksamhet.
Och det är inte riktigt jag.
Det kan ju vara så att jag nu börjar få kontakt med mitt känsloliv igen.
Fast jag är inte helt säker.
Jag är inte säker på att människor i min närhet orkar med
mig och alla mina olika känslor heller.
Vi får se hur det blir.
Just nu är jag vild och galen.

Morgonen halvdeppig och låg,
funderade på att gå och lägga mig igen och dra
täcket över huvudet och ligga hela dagen.

Men så drog jag igång och gick ut med Otto
och då får man hålla tungan rätt i munnen för
att inte ramla på isen.
Gissa om jag var i nuet?
Pratade lite med grannen och med Matti och Agnes
innan vi gick vidare.

Så var det qigongen.
Jag hade nästan bestämt mig för att inte gå idag,
men,men,jag fick tummen ur och kom mig iväg.

Så träffade jag alla trevliga,goa människorna på Vikadamm
och då blev jag Helt plötsligt väldigt glad.
Under qigongen övergick gladheten till lung i hela kroppen.
Lugn och lite trött åkte jag hemåt.

Väl hemma berättade maken om att han fått ett telefonsamtal
från en försäljare.Jag fattade inget alls.
Det handlade om bredbandsuppkoppling och mobiler
hit och dit.
Kollade makens mobil från vilket samtalet kommit.
Ringde upp senaste inkomna samtal,fick ett
röstmeddelande om att företaget hade stängt och att
jag var välkommen tillbaka när de hade öppet.
I meddelandet sas inget om vart jag ringde,eller
NÄR de hade öppet.
Nu blev jag rasande.
Kollade med Hitta och kom fram till att det var
ett företag som hette Aircall.
Har aldrig hört om detta,men maken tecknade ett avtal
med bolaget.
Jag kastade mig på telefonen till Telia och försökte
att häva detta avtalet.

Alltså vad är detta?
"Och så kommer alla känslorna på en och samma gång".
Vad är det för fel på mig egentligen.
Alldeles för många känslosvängningar på en dag.
Är jag bipolär?
Eller har jag ADHD?
Det är något som är fel i mitt huvud iaf.

Nu får jag allt ta och kamma mig,eller lugna
ner mig som man säger.

Idag har vi,tre generationer tjejer,varit och provat på linedance.
Det var en massa människor som valt att lägga en timme
denna söndag med att pröva på att dansa linedance.
Tre av alla dessa människor var Emelina,Frida och jag.
Aldrig hade jag väl trott att hela folkets hus i Älvängen
skulle fyllas av folk,men tji va jag bedrog mig.
Det var människor i alla åldrar,mest kvinnor förstås
Det var nog bara en 3-4 män som ville prova på.
Undrar varför det alltid är så?
Men det verkar vara kul så vi anmälde oss till
nybörjarkurs nu i vår.
Idag fick vi pröva på en dans som heter Linda.
Efteråt hade vi dansuppvisning för maken och hundarna.
Totte blev alldeles till sig i trasorna och trodde nog inte att
vi var riktigt kloka,men det är vi inte heller.
Totte ville leka,vi ville dansa och så blev det bara flams
och en massa gapskratt av alltihop.
Vi käkade middag tillsammans.
Inte såg det vackert ut,skoj hade vi iallafall.

Ja jag känner mig inlåst när det är så isigt ute.
Idag gick jag första svängen med hunden.
Det gäller att klättra på kanterna av vägen
och att gå på ängarna istället för den mest isiga vägen.
Som tur är så har det ju frusit på så skaren bär.
Den andra svängen tog maken.

Inget är kul just nu.
Livet suger.
Bara att bryta ihop och komma igen.
Men i morgon skall jag hänga med Frida och Emelina
och prova på Line-dance.
Förhoppningsvis kan det pigga upp mig.
Bra skor och en vattenflaska skulle man ha med sig.
Det skall bli spännande att se om jag klarar detta.

Idag är en sådan dag att allt är trist.
Bara trist alltså.
Nu är jag så trött på vintern.
Fy fan för is.
Så säger jag idag.
Jag som bara för några dagar sedan prisade vintern.
Typiskt alltså!
Så kan nog bara jag tänka.
Istället borde jag vara glad.
Att vara lite förkyld.
Peice off cake.
Jag har ju inte cancer.
Varför sjutton skall jag då vara så deppig igen?
Jo jag kan bara gå utanför huset när det är ljust
och det mår jag inte bra av.
Jag känner mig inlåst.
Skitvinter!!!!!!!!!!!
Ge mig snö istället please.
Jag kan bara inte gå ut på denna isgata som nu har blivit mitt fängelse.
Ett par stövlar och isbroddar har jag slitit ut redan.

Men nu har jag klagat färdigt,tror jag.
Otto,jag,isbroddar och en stav gick ner till taxi-Stig och hem
genom Ryk.
Solen sken och jag lyckades klara mig från att ramla 
på isen. Vi gick över hagarna hem och skaren höll.

Måste skriva om en grej till.
Gladmymlan,Anna,som jag lärt känna  genom blogg
och facebookvärlden är synsk.
Hon skrev att hon varit på besök hos mig häromnatten.
Det värsta med detta är att hon på pricken kunde
beskriva mig och mina svårigheter med munnen.
Det var riktigt skrämmande.faktiskt.
My God!
Skickade en fråga till henne om vilken färg jag hade
på grejen i munnen,men hon har inte svarat ännu.
Färgen på bettskenan har jag nog inte lagt ut
på bloggen. 

Nyinköpta.

Måste bara skriva om detta.
Först lite annat.

Idag var jag på Östra sjukhuset.
Denna gången var jag på rätt plats och i rätt tid.
Det gick ju bra fast det gör alltid ont,
men jag har vant mig vid detta laget.
Det är lite kul när man träffar vårdgivare som man inte träffar så ofta.
De ursäktar sig hela hela tiden,fast det är ju underbart
att de vet att det gör ont även om jag inte säger något.
Jag blundar hela tiden och försöker försätta mig i någon
form av trans,men det syns nog i mitt ansikte ändå.
Antagligen är det ögonens rynkor eller
något annat i mitt ansikts eller kroppsspråk som
avslöjar att det gör ont.
Men det blev åtgärdat det som skulle åtgärdas.
Det var en "borstskada" och ett mindre "brott" på
en molar(kindtand) i överkäken.
Sedan var det den vanliga tandhygienistbehandlingen.

Efter behandlingen tog jag mig den sedvanliga belöningen,
en cappuccino i cafeterian.
Det är så gott.
Jag tar med mig den i bilen för jag får inte dricka förrän
30 minuter gått på grund av florbehandlingen och
dessutom kan jag inte dricka kaffet förrän det svalnat.
Men det är en god belöning.
26 kronor men det är det värt.
Fast min tandbehandling kostar mig inget och
det är också en skön tanke.
Det brukar jag tänka på under behandlingarna
och det hjälper en hel del.

I Nödinge handlade jag lite,bland annat ett par nya isdubbar
och en massa frukt och Libabröd.
Sedan handlade jag resterande på listan i Älvängen.
När jag kom till brevlådan så stannade jag
för att kika efter om det fanns några räkningar i vår låda.
Jag tänkte,att idag skulle jag minsann inte
gå ut till brevlådan.
När jag stannade bilen så ställde jag den med däcken
till höger och drog åt handbromsen så att bilen inte skulle rulla iväg.
Jag halkade till brevlådan som typiskt nog var tom,
lantbrevbäraren hade inte kommit.
När jag vände mig för att gå tillbaka till bilen så såg jag att
"min  lilla svarta" rullade iväg.
Min bil åkte ifrån mig på tvären.
-STANNA!,ropade jag så högt jag kunde
och det gjorde den.
Bilen gled mot snökanten och stannade.
-Tack o lov,tänkte jag.
Fast jag fick klättra in på passagerarsidan,
men bilen var helt oskadad
Alldeles nytvättad också förresten,
för det hann jag med i Älvängen.
I kväll stannar jag inne,tror jag.

När jag började blogga i augusti 2007 fick jag av en tillfällighet
kontakt med en annan bloggare med liknande intressen.
Bloggvännen hade hundar och hönor som husdjur,som jag.
Dessutom har hon en katt vilket jag önskat mig,men inte fått.
Vi har också en del andra gemensamma intressen såsom
fotografering och annat smått och gott.
Bloggvännen hade en sådan där underbar Bullterrier som jag
gärna skulle velat ha men inte vågat mig på då rasen kanske är
för jobbig för mig.
Men jag kunde njuta av Uno genom bloggen och kände att Uno och Anita kom mig riktigt nära.
Under den senaste tiden har jag inte varit inne och kikat i bloggen
då innehavaren inte uppdaterat så ofta,men det är som det är.
Vi blev även vänner via facebook och igår läste jag
att bloggvännen mist sin älskade hund genom kvävning.
Om jag förstått det hela rätt så hade han fått en bit tuggben
i halsen och kvävts väldigt hastigt och detta skedde i lördags.
Jag blev mycket rörd över detta och har haft en riktig dipp
i mitt psyke idag.
Inte så att jag bara suttit och deppat.

Näe,jag har gjort allt som vanligt,men jag har haft Anita
och Uno i mina tankar hela tiden oavsett vad jag gjort.
Jag blir så rädd.
Tänk om det hänt mig?
Hur skulle jag klarat något sådant?
Jag blir livrädd.
Är det så himla farligt med hundben?
Har inte hundar alltid ätit ben?
Nu är jag rädd.
Riktigt rädd.

Det är bara den 17 januari och jag håller redan på att bli trött på dessa återkommande istider.
Jesus nu får jag ge mig!
Så här kan det ju i värsta fall hålla på i minst 2 månader till,
men jag känner att det orkar jag inte.
Så därför har jag bestämt att våren skall bli tidig i år.
Värst är det att gå ut på kvällarna när det är mörkt.
Jag ser ju inte en skit trots ficklampa.
Det är rena rama terrorn ju.

Nu har det töat i 2-3 dagar och det tar verkligen på snötäcket.
Idag fick vi ner belysningen på flaggstången och jag fick mig
ett rejält fotbad när jag var ute med Totte och Otto på dagen.
Dristade mig att gå över ängarna med den påföljd att
jag plumsade i och blev genomblöt.

Fast jag har både torkat och varit på qigongen efter
det ofrivilliga vinterdoppet.
Fast det är inte så kul nu när sparken tar emot sand och sten
på flera ställen,
men det är bara att "gilla läget".

Idag när vi vaknade stod regnet som spön i backen
och det var +5 grader.
Snacka om att snön tinar bort fort i denna sydvästliga vind.
Så gott som all snön på taket har rasat av.
Massor av is på vägen så sparken är det ända
fordon som man riskfritt kan transportera sig med
på vår väg.
Ute på Kvarnabovägen börjar man nästan kunna ana
asfalten.

I västhuset är det snart vår.
Om några veckor får jag börja ge växtnäring.
Mina pelargoner har klarat sig väldigt bra så här långt.
Snart kan man börja plantera om och ta skott och
så små frön.

Maken mår bättre och bättre för var dag som går.
Han har fått tillbaka sin aptit och han är uppe
före mig om morgonen.
Det är härligt att se att han blir bättre. 

Morgon började med snöskottning som vanligt.
Nu har vi haft värsta vintern i tre månader snart.
Men jag klagar inte då jag gillar årstidsskifftningarna.

Maken har genomgått totalförändring.
Han mår så mycket bättre sedan han slutade med
hormontabletterna och avhållit sig från starka drycker.
Det är ett under!

Idag har jag ägnat några timmar av dagen till att bland annat dammsuga.
Det vill jag inte göra när Totte är här hos oss.
Totte avskyr dammsugare och har så gjort sedan dag 1 tror jag.
Han har varit rädd hela tiden och var så även när Frida med familj hämtade honom
för snart 5 år sedan.
Sedan resonerar vi som så att här skall inte dammsugas när Totte är här.
Det kan göras på andra tider.
Så idag blev det dammsugit och det är över 1 vecka sedan sist,
så det fanns lite dammråttor här och där.
Så nu kan du komma igen Totte,dammsugaren är inne i städskåpet igen.

Visst det händer saker varje dag,
men ibland har man ingen lust att skriva alls.

Maken har slutat ta sina hormontabletter och
redan efter ett par dagar mår han lite bättre.
Han är inte så yr längre och magen börjar fungera
av sig själv igen.
Tyvärr så fick han alla biverkningar som stod på
bipacksedeln plus ett par till.
Urologen tog därför beslut om att upphöra med
medicineringen.
Vidare skall maken på utredning angående
sin medicinlista.
Det kan ju vara så att han inte behöver alla mediciner som
han stoppar i sig dagligen.
Jag hoppas att han fortsätter att krya på sig
i samma takt som han gjort onsdag och torsdag.

Totte har varit här tisdag-torsdag.
Igår träffade vi Bobbo på vår dagliga promenad
och då busade Totte och Bobbo.
De härjade riktigt ordentligt,så Bobbo var helt skruvad
då vi slutade.Han ville rakt inte sluta busa.
Sedan kom Agnes med husse på besök och då
tyckt väl Totte att Agnes tog sig för stora friheter
här i huset,så han satte Agnes på plats.
Stackars Agnes!
Hon fattade ingenting.
-Vad har hänt?
-Inte brukar jag bli så tillplattad hemma hos Otto-tycktes
hon säga med ögonen.

Idag träffade vi inte en käft då vi var ute och ändå
var det en strålande januaridag,med sol och
cirka -6 grader.
Sedan åkte jag iväg på vattengympa.
Första gången i år.
Ljuvligt! 

Jo men titta,det blev lite text ändå.

Totte och Frida kom klockan 7 och vi fikade lite
innan hon stack iväg till sitt arbete.

Vid halvtiotiden då det blivit helt ljust tog
jag med mig sparken för att titta till "Min Lilla svarta",
som stått på tvären hela natten.
Jag tog några bilder och så tänkte jag,att det var ju lika
bra att gå med hundarna när jag redan var påklädd.

Vi sparkade oss bort till Henriks där vi fick lov
att ställa sparken då resten av Rykvägen var sandad.
Vi tog oss bort till Jaansons så "mina" hundar fick
hälsa på Agnes.
Marita och Agnes följde oss sedan bort till
min parkerade spark.
Vi kikade in hos hönorna och jag gav dem en hel
rulltårta.Gissa om de blev glada!
Marita hade fått tag i en massa "gamla" rulltårtor.
De övriga ställe vi utanför hönshuset,vi ville ju inte att
hönorna skulle få ont i sina magar.

Matti och Agnes kom och ville hjälpa till med bilen,men jag
hade ingen lust att gå ut precis då.
Det visade sig vara ett bra beslut,för alldeles efter
kom Rune med traktorn,så bilen blev rättvänd i ett
nafs.Inte en massa grävande,bara en kraftig
kätting och bilen stod på "rätt köl" igen.
Sedan var det jag som sandade vägen.
Det gällde att välja mellan bil och spark
och då valde jag bilen.

När Frida och Sebastian skulle komma och hämta
Totte hade en stor lastbil hamnat på tvären på
Kvarnabovägen i korsningen Sålandavägen/Kvarnabovägen.
Det var totalstopp och var så nästan två timmar.
Chauffören som vare sig talade svenska eller engelska,
han kom tydligen från Polen, och förvirrat sig in på
Kvarnabovägen.När han upptäckte att han kört vilse,
försökte han vända i Sålandabacken,men den påföljden
att han hämnade på tvären och blockerade
hela Kvarnabovägen.
Jag tog med mig hundarna och sparken och åkte ner.
Frida fick sin hund och kunde vända och åka hem.
Sebastian såg jag bara benen av när jag kikade
under lastbilen.
Men den chauffören hade en riktigt dålig dag.

Idag var det is precis överallt.
Jag var på Östra sjukhuset och hela jäkla parkeringsplatsen
var som en hockeyrink.
Det är ju livsfarligt att röra sig utomhus idag.

Qigongen var underbar som vanligt.
Det var första gången efter juluppehållet.

Efter qigongen var jag och handlade i Älvängen
och där det inte var is så var det stora sjöar,men
jag klarade mig bra,trots allt.
Vid brevlådorna var det blankis.
Fast när jag skulle köra upp för backen här hemma,
så kom jag bara halvvägs upp för backen.
För första gången med denna bilen så kom jag mig inte upp.
Ja tänkte jag,nu får jag ta det lugnt och backa ner
och parkera nere vid tomtgränsen,men se det gick
inte så bra,för efter ett tiotal meter så halkade bilen
runt och hamnade på tvären.
Bara att gå upp och hämta sparken och lasta
över varorna på den.
Bilen får vi ta i morgon,just nu kommer ingen
vare sig in eller ut härifrån utan spark.
Nä det går inte det heller för jag orkar inte
bära sparken runt bilen,så det får vara.
I morgon är det en ny dag och då tar jag nya tag.
Så det blir intet raceråkade med sparken idag.

Jag blev inspirerad av Maggan som städat bort julen,
så idag har jag ägnat en tid till detta.
Nu är det bara lite julblommor kvar.

Ett riktigt skitväder har vi haft idag men regn och +2 grader.
Otto och jag tog sparken och det gula paraplyet och gav 
oss iväg.

Vi träffade närmsta grannen som bor lite längre in
på Ryks gade.
Vi stannade och snackade lite.
Så stannade jag hos Henriks och gick in till hönorna
med lite bröd.
Inte ens de ville vara ute i regnet.

Vid Birgerssons träffade vi "horan" denna gång
med såväl matte som en av hästarna med yngsta
dottern som red.
Otto och jag stannade upp vid Dennis och Julias uppfart.
Jag trodde att ekipaget med ryttare blev skrämd av 
Otto eller sparken,men det visade sig att hästen
var livrädd för mitt paraply,så jag fick fälla
ihop det för att hästen skulle våga sig förbi.

Vid torget vände vi om och sparkade oss hemåt.
Längre orkade vi oss inte idag i skitvädret.

Sedan har jag slappat framför teven resten av dagen.
Inte mycket annat att göra en sådan här dag.