Det är inte lätt.........
Nej det är sannerligen inte lätt att bli gammal.
Vi blir ju alla äldre och äldre,men för Olle är det värst.
Han är nu nästan helt blind och döv.
Ibland ställer han sig bara och tittar in i väggen
och undrar var han skall ta vägen.
Hör gör han om man kan skrika vilket jag inte kan.
Istället får jag komma väldigt nära han för att
vi skall få kontakt och för att han skall förstå vad
jag vill eller var jag skall gå. Vifta med armarna
funkar ibland.Visselpipa fungerar också.
Nöden har ingen lag.
Som tur har han en mycket bra fysik så han mår
i övrigt bra än så länge,men det går fort utför.
Alltför fort.
Det är så tragiskt,men så är det ju att vara hundägare.
Ingen lever ju för evigt och ett hundliv kan i allra
bästa fall bli 15-17 år,men så gammal kommer
inte Olle att bli.
Nu gäller det att ta vara på dagarna med Olle.
Att hela tiden leva i nuet och vara med Olle
hans sista tid här med oss.Och att gör hans sista
med oss så bra den bara kan bli.
Olle har ju varit med oss sedan han var 8 veckor.
Vi såg honom första gången när han var 6 veckor
och idag är han snart 13 år.
Något som grämer mig är att Olles försäkring täcker
inte ögonoperationen,vilket är synd.
Det är ju märkligt för Ottos försäkring täcker ju en sådan operation.
Jag tror att en ögonoperation hade kunnat ge Olle bättre
livskvalitet,även om jag vet att hans tid med oss är utmätt.
åh mitt hjärta gråter:(
det är tufft....mina svärföräldrar hade en cairnterrier, som dom fick när han var några månader gammal tuffsig o vanvårdad..dom tog honom under sina vingar...nån fick se att " jäkla den hunden är snygg" ställde ut...han vann...o han vann...tillslut blev han sån nordisk mästare ( va det nu heter ) o hade en hel vägg med pokaler, egen hemsida ( nåt med such pennypops perfect martini) eller nåt...och han blev femton år..nästan sexton. tyvärr fick han cancer (godartad men den där knölen växte o växte på benet så han tillslut inte kunde gå)...
det gick inte operera så gamla hundar, för det är väldigt lätt att dom inte klarar sömnmedlet o somnar in för evigt ändån:(
så nån operation kanske inte skulle hjälpa din lille hjälte ändån nu.(
svärisarnas "bobby" som vi kallade honom, var med på varenda släktfotografering, alla familjekort i alla år:))
han finns fortfarande hos oss i anden, och en personlighet man aldrig nånsin glömmer!
ta vara på denna tid,
men glöm inte att han alltid kommer finnas hos er, även kanske inte i fysisk form:)
min Rodda kan behöva lite sällskap i hundhimmeln snart, nån att busa springa och jaga med:)
hoppas ni får lite mer tid till med honom,
jag tänker på er!!!!!!
tusen kramar Mette, du är en fin vän)!!! puss på nosen te vovvarna med!
KRAM