1 advent

Jo då jag fick upp mina adventgrejer detta året oxå.
Efter en massa läkarbesök förra veckan,och idag,
måndag hoppas jag nu att det är nog för ett tag nu.
I helgen fick vi städat huset oxå,vilket var i högsta grad behövligt.
Nu har vi fått besök från Norge och man kan ju inte visa upp ett skitigt hus
och det kanske är bra att man får lite besök så man får städat.
Det är bara så tråkigt. Vädret är ju så skit så det är inte kul med dessa hundtassar
överallt,men det är väl mitt eget fel eftersom jag slarvar med att  torka av tassarna
när de skall in de små djuren.
Inte har jag fått tagit mer foton heller.
Jag är lite lat av mig just nu.


Ej läkemedelsklassad medicin

Idag var jag på Östra sjukhuset och hämtade medicin mot muntorrhet.
De här preparaten är helt nya och inte läkemedelsklassade.
Jag skall ju bara prova dem.
Det finns inga studier som visar att de är verksamma så jag är del av en
av en test,men det skall jag ju bara säga att läkemedelsklassas de inte,så
kommer jag inte ha råd med dem,vare sig de är bra eller inte.
De skulle kosta 3000 kronor för 4-6 veckors behandling.
Det är ju ett hutlöst pris.
Som det är idag så används de på prov på patienter som skall ha strålbehandling.
Om de hjälper mig som redan är strålad är oklart.
Tiden får utvisa.
 
Ja nu skall adventsakerna upp och det är ju en del pill med det.
Fast inte känns det som om det snart är december.Det är ett riktigt skitväder ute
och 10 grader varmt,men man får göra det bästa av situationen och pynta med
julpynt inne.


Efter

Här kommer några bilder på en nyklippt Otto.
Det är inte de bästa av bilder för de bättre bilderna jag tog var helt suddiga,
så jag fick ta lös hela kameran och göra rent den.
Det är ett arbete som jag inte är så förtjust i så det blir alltför sällan märker jag.
Jag gillar det inte för att det inte alltid blir bra.
Ibland blir det flammigt och då får man göra om det.
Det är en grannlaga uppgift med andra ord.




Hjärnsläpp


Hur tänkte jag egentligen???????????
Jag har svårt att släppa att jag gjorde bort mig så totalt,
angående min väninnas "surpriseparty".
Det verkar som om jag inte tänkte alls.
Känns så jobbigt att jag röjde hemligheten dagen innan kalaset,
men jag trodde att det skulle vara på födelsedagen.
Det är ju ingen bra ursäkt alls.
Måste lära mig att tänka efter före.
Fast jag ville ju så gärna skriva,
att jag fått inbjudan och väldigt gärna skulle velat vara där.
Ja,ja,nu blev det så jäkla fel.
Gud vad dum jag känner mig.
Får försöka glömma detta.

Igår var jag hos en ny läkare som företaget  anlitar.
Nu är det visst prat om att jag skall handikappklassas,
så att arbetsgivaren kan få lönebidrag för mig
,om de ordnar ett arbete för mig.

Det måste ju vara något som jag orkar och kan klara av.
Allt blir så rörigt.
Jag vet inte om jag fått in allt i mitt lilla huvud ännu.
Nu har jag iaf varit uppe i Stenungsund och gjort vad som förväntas av mig,tror jag.
Allt detta blir till en enda stor röra i mitt huvud.
Inte så lätt att hänga med i alla turer.
Hoppas att det ordnar sig till slut.
 Det är skitjobbigt att träffa alla nya medverkande i denna såpa.
De nya reglerna har  i allra högsta grad ställt till det för mig.
Om allt detta skett för några år sedan så hade det varit så mycket enklare.
 Men nu är det som det är och det gäller att hantera situationen därefter.

Idag har jag inget särskilt för mig,
men i morgon skall jag iväg och klippa Otto som är i mycket stort behov av en klippning.
Det märks på honom att han vill klippas.
Han försöker klia sig på ryggen genom att slänga sig på rygg och rulla så fort ha får en chans. Inte precis vad man önskar som hundägare i detta väder.
 Det fastnar massor i hans päls och duscha honom var och varannan dag orkar jag inte.
Skall bli skönt med en nyklippt Otto.

Före


Och inte ser jag hans fina söta ögon.



Mera Emme


Alva o Emme.


Emme


Emelina



Har jag gjort bort mig igen

Ja gud vilken miss.
Jag blev inbjuden till surpriseparty i Kanada men kunde inte åka.
Självklart skulle jag skicka en liten present till födelsedagsbarnet.
Tyvärr röjde jag överraskningen genom min dumma text. 
Fan jag borde veta bättre.
Det retar mig.

Igår hade vi avslutning i hundkursen.
Vid sex tillfällen under hösten har vi träffats.
Till att börja med var vi 8 ekipage,men när vi hade avslutning var vi bara tre ekipage kvar.
Lite synd.
Det är mycket roligare om man är fler. 
Fast vi har inte haft regn vid något tillfälle.
Vilken jäkla tur vi haft.
Nästan osannolikt då det ofta regnat antingen dagen innan eller dagen efter.

Sedan var jag uppe i Lilla Edet och tittade på en fin konsert där Emelina och Alva medverkade.
Det var i musikskolans regi och med ett tema om och kring Ted Gärdestad,hans liv och musik.
Mycket fint och otroligt duktiga var de.
Det syndes att de medverkande gillade vad de gjorde och det smittade av sig.


Mer minnen

Idag för 20 år sedan avled min svåger och gode vän Reidar Andersen.
Reidar fick sin första hjärtinfarkt alldeles efter sin 50 årsdag.
Sedan följes den av ytterligare infarkter. Sjukvården i Norge gjorde
vad det på den tiden kunde och lite till. Bland annat skickades Reidar
till England för vård.
Men den 18 november 1989 slutade Reidars "goda" hjärta slå för alltid.
Reidar var på väg till bowlinghallen lördag som det var.
Så fick han en massiv hjärtinfarkt och tillkallad ambulans fick inte
igång honom igen,trots intensiv behandling.
Reidar var död,men i mitt minne lever han kvar som en härlig människa,
med massor av humor. Många roliga stunder fick jag tillbringa med Reidar
och hans familj.
I kväll tänder jag ett ljus i Reidars minne och lyser frid över honom.
Mina tankar går till hans 6 barn alla barnbarn,och nu även ett barnbarnsbarn.
Reidar hann träffa några av sina barnbarn,men långt ifrån samtliga.
Reidar blev 52 år.


Skit oxå

Va sjutton har hänt här.
Allt är huller om buller i bloggen och jag får ingen ordning.
Har jag skrivit för mycket de senaste dagarna eller
har min lilla bäbis varit inne och rotat om?



Minnenas allé

Vill skriva lite om den 17 november 1995.

Den sommar alltså 1995 var en varm och skön sommar.
Frida min dotter väntade sitt andra barn i augusti och hon
led i värmen.
Vi övriga kunde njuta av högsommarvärme från maj-september.
Emelina kom till världen den 12 augusti.
Några dagar efter förlossning kom mor o barn hem.
Maken o jag åkte båt i Forsån o hade det mysigt.
Jag hade sen semester så jag kunde ta hand om Emelinas storebror lite extra.

Så kom och gick hösten.

Den 17 november samma år vaknade jag som vanligt av väckarklockan 0.6.00.
En helt vanlig dag trodde jag.
Jag gick upp och satte på kaffet.
Det var kolsvart ute.
Charlie den hund som vi hade då kom och höll mig sällskap.
En helt vanlig morgon alltså ända tills jag skulle öppna ytterdörren för att släppa ut Charlie.
Vanligtvis bruka den lilla hunden gå ut genom kattluckan,men nu ville han ut genom ytterdörren.
Menjag fick inte upp den.
Visst jag hade ju sett att det börjat snöa,men
jag hade visst missat en massa timmar.
På den tiden var sömnen så mycket bättre.
Jag gick o la mig vid 22-23 tiden och klockan ringde vid 6 tiden.
7-8 timmars sömn och då talar vi om god sömn.
Inga toalettbesök eller sånt,bara sömn.
Åter till ytterdörren.
Jag fick bara inte upp den och jag kunde inte för mig liv fatta varför.
Eftersom det var kolsvart ute såg jag nada.
När kaffet var klart satte jag mig och tittade på TV och då gick det upp för mig
att inte bara jag utan hela Göteborg var insnöat.
Och då talar jag verkligen om insnöat.
Jag började fatta att jag inte skulle kunna ta mig till jobbet så
jag ringde min chef och berättade att jag kunde nog inte komma till jobbet idag,
för jag fick nog ingen att skotta på ett tag,men så fort jag fick skottat skulle jag vara på plats.
Efter det gick jag och satte mig framför TV,n och inväntade dagsljuset.
Visst de talade på TV om att hela  Göteborg var ett enda kaos. Kollektivtrafiken fungerade inte och ingen annan trafik heller för den delen.
Efter 8 ljusnade det och då kunde jag se ut.Herreminje det hade ju kommit en meter snö nästan.
Vi kom inte ur huset ens. Vi fick skotta för att kunna öppna dörren.
Hela den dagen skottade vi bägge två så att vi kunde få in ved och komma ner till hönsen.
Hönshuset ligger ungefär 30 meter från huset och det tog oss flera timmar att skotta en liten smal gång ner till hönsen.
Inte en bil kunde ta sig fram till oss från torsdag till söndag.
På söndagkväll fick vi tag i en som kunde skotta loss oss.
Så länge har vi aldrig varit insnöade vare sig tidigare eller senare.
Som tur var hade vi mat och bränsle så vi klarade oss bra.
Det var ganska mysigt tyckte både maken och jag.
Till saken hör att ingen kom till kontoret den dagen.
Dagen efter kom sig chefen till jobbet.
Hon bodde i samhället,i övrigt var kontoret stängt från onsdag-söndag.
Vi fick sköta jobben hemifrån via telefon.

Idag har vi 12 grader varmt.
Vilken jäkla skillnad.
Vad har allt detta med Emelina att göra?
Jo på söndagkväll det åter var Kvarnabovägen uppskotta och Frida,Patrik och bägge barnen
körde in 2 liter mjölk till oss.
John och jag pulsade ut till Kvarnabovägen och mötte dem med pulka och allt.
De fick parkera på Kvarnabovägen.
Vi tyckte nog samtliga att det var riktigt mysigt.
Helt plötsligt hörde vi traktorljud.
Det var en bekant som varit ute och skottat flera kilometer bort.
Vi fick haffat honom och han skottade fram vägen till oss och i ett
huj var vi fria,eller inte längre inskottade iaf.
Lite tråkigt.


Bloggens utseende

Nu har det hänt något med min blogg ser jag.
Designen har blivit väldigt konstig.
Undrar om jag kan göra något åt det?


Min allra största idol

Den här artikeln är tagen från barometern.se Foto: Jesper Uddeholt "Den egna tankens kraft som avgör om vi väljer livet eller inte" Bonus 2008-11-15 | Uppdaterad 2008-11-15 Han föddes armlös och benlös och var dömd till ett liv på institution. I dag är Mikael Andersson gift, trebarnspappa och egenföretagare. Foto: Jesper Uddeholt Med tankens kraft och en vinnande attityd tar sig Mikael Andersson fram i livet. Han var dömd till ett liv på institution, men i dag är 44-åringen trebarnspappa, gift och en populär föreläsare. FAKTA Mikael Andersson Ålder: 44 år Familj: Hustrun Christina och tre barn, Linus, Simon och Sara. Bor: I villa i Västra Frölunda, Göteborg. Yrke: Driver eget företag och åker runt i Sverige och föreläser om motivation och tankens kraft. Har precis skrivit färdigt sin första bok som kommer ut nästa höst. Han har kommit till Kalmar för att föreläsa om Tankens kraft. Det är dagens andra föreläsning, på förmiddagen var han i Malmö och talade för publik. Mikael Andersson blev rikskänd genom tv-dokumentären ”Armlös, benlös, makalös” och i dag är mannen som föddes med oddsen emot sig en stor inspiratör för många. Med en elektrisk rullstol och en vinnande attityd tar han sig fram i livet. När jag frågar om hur det kändes första gången han skulle föreläsa skrattar han. – Ha, ha, måste vi prata om det...det var ingen höjdare! Det var i Göteborg, en öppen förläsning, och det kom inte speciellt många. Det var 30-40 personer, de närmast sörjande. Jag hade förberett mig i ett år, men hur väl du än förberett dig är det svårt första gången. Alltså, jag var så nervös att jag fick tunnelseende! Efter några motgångar som föreläsare var Mikael Andersson när att sluta, men sedan kom tv-dokumentären och det blev drag under galoscherna och han började komma igång. – 2003 insåg jag att jag måste välja och jag valde att säga upp mig från mitt fasta jobb för att bli egenföretagare. Det var ett stort steg och jag funderade mycket. Jag har hus och barn och som funktionshindrad kastar man inte bara bort en fast anställning. Fast jag har aldrig ångrat mig, säger han och ler stort. Mikael Andersson föddes utan armar och ben och läkarna rådde föräldrarna att lämna den missbildade sonen på institution. Men Mikael Anderssons föräldrar kämpade för att få hem sin son och lyckades till slut. Vad som är orsaken till hans funktionshinder blev aldrig klarlagt, men Mikael Andersson är själv övertygad om att den beror på hormoslyr, det bekämpningsmedel som på 60-talet i stor skala användes i skogstrakterna i Lindesberg där hans gravida mor befann sig i början av graviditeten. I dag är Mikael Andersson gift och pappa till tre barn. Han tampas med läxläsning, skjutsning till aktiviteter och andra vardagliga sysslor precis som vilken pappa som helst. Och precis som många andra föräldrar brottas han med det dåliga samvetet när han jobbar mycket. – Det funkar, jag tycker ändå att jag är hemma mer med barnen nu än när jag jobbade åtta till fem. Jag är mer närvarande nu. Äldsta dottern Sara är 14 år och pappa Mikael har fått strikta förhållningsorder om att inte vara pinsam när kompisarna är på besök. – Det är naturligt. Det är ju en frigörelseprocess hon går igenom nu, så är det bara. Yngste sonen Linus är fyra år och älskar att slå pappa i Memory. – Det är roligt att bara få vara med honom och lägga pussel och spela Memory, det är otroligt givande. Jag får stryk av en fyraåring! Men det är ju för att han är så fokuserad och jag sitter och tänker på en massa annat samtidigt... Mellansonen Simon är tio år och en riktig idrottskille. Han spelar ishockey, fotboll och handboll. – Det blir mycket skjutsande, men det är roligt. Sara håller på med dans och gymnastik också. För Mikael Andersson är god fysik livsavgörande. Utan träningen skulle han inte kunna vara där han är i dag. För att hålla sig i form gör han armhävningar i romerska ringar och hoppar studsmatta. Ett träningspass kan innehålla 500 armhävningar och 50 minuter på studsmattan. – Ibland hänger jag på en viktväst också. Jag tränar inte riktigt varje dag, speciellt inte nu när jag är ute och föreläser så mycket. För mig är det oerhört viktigt att hålla mig i form. Jag måste träna för att göra det jag gör. Idrott har alltid varit hans stor intresse. Trots sitt funktionshinder, och med hjälp av den attityd han hade, accepterades han av sina kamrater under hela skoltiden. Han deltog som sina jämnåriga i aktiviteter och sporter – på sitt eget sätt. Som liten drömde han om att bli ishockeyproffs och när kompisarna började tänka på tjejer flydde han till idrotten. – Tonåren var en tuff tid. Jag tränade väldigt mycket. Jag kan inte säga att jag egentligen ville, det var mer ett sätt att bli av med ångest och aggressioner. Ett av Mikael Anderssons mål i livet var att han inte skulle leva ensam. När han var 24 år gammal träffade han sin blivande fru under en orienteringstävling. Hon var funktionär och Mikael Andersson fattade tycke för henne direkt. – Hon visade intresse för mig tyckte jag, skrattar han. Problemet var ju bara att jag inte visste hur jag skulle få träffa henne igen. Men hon sa att hon hade anmält sig till en kurs om banläggning och jag tog reda på den och anmälde jag med. Fast jag aldrig varit ett dugg intresserad av banläggning! 1998 gifte sig paret. Med på kyrkbröllopet var dottern Sara, som då var fyra år gammal. – Hon fick hjälpa till och ta upp ringen ur min kavajficka. Jag minns att hon sa efteråt att hon hade gift sig med mamma och pappa! När jag frågar honom om nästa mål, skrattar han, rullar fram till datorn och plockar fram en bild på en trike, en trehjulig motorcykel. – Den drömmer jag om, säger han och tittar lyriskt på bilden. Det är en ordentlig 40-årskris, va?! Jag åkte en sådan för fyra veckor sedan och det var en sådan känsla. Jag älskar när det går fort och jag älskar motorcyklar. Den här har jag drömt om i många, många år. Men det stannar inte vid en trike. Han har massor av mål framför sig, som att utveckla sina förläsningar och att få sin bok tryckt och utgiven. – Jag brukar sällan hinna njuta av att ha nått mitt mål, jag är nog dålig på att avsluta. Men det är viktigt att njuta på vägen dit.


Redigering

Denna månad ägnar jag mig helhjärtat åt att förkovra mig i Photoshop.
Jag tittar på kurserna online och jag har även laddat ner på DVD.
Till kursen hör även övningsbilder.

Utöver detta läser jag en spännande bok och ägnar min åt hundarna.
Inget spännande alltså. Bara vanlig vardagsrutin,men det är inte det sämsta.

Jo jag höll ju på att glömma.
Min specialisttandläkare på  Östra sjukhuset ringde mig igår och ville att jag skulle testa ett nytt läkemedel mot muntorrhet.
Självklart ställer jag upp som försökskanin.
Jag gör nästan vad som helst för att inte vara så muntorr.
Muntorrheten gör ju att tungan och slemhinnorna i munnen blir så sköra
och då gör det stundtals mer ont än vanligt.
Ont i munnen har jag ju jämt men det finns  perioder då det är värre.
Så självklart vill jag testa,men jag måste åka ner till Östra för att få detta
nya preparat,så det skall jag göra den 23 november,tror jag det var.
Alternativet var att invänta tandhygienistbesöket strax före jul
och så länge vill jag inte vänta.

Så var jag duktig och dammade lite idag,vilket hade som följd att tangentbordet
inte fungerade på den stationära datorn.
Felet upptäcktes inte förrän maken ville ut på nätet
Maken knorrade och skulle ringa Svenska Spel och påtala att webbsidan inte funkade.
Fick ta tag i detta innan för jag misstänkte direkt att det var jag som var boven och inte
datorn eller webbsidan. Mycket riktigt. Jag hade varit på kontakten som styr tangentbordet.
Så enkelt livet kan vara.
Nu är allt bara bra igen.
Maken är nöjd och jag likaså.Fast han tyckte nog att jag inte skulle vara så våldsam när
jag far fram med dammtrasan,


Årets julklapp

I år har spikmattan valts till årets julklapp.
En sådan fick jag i födelsedagspresent och den har jag använt,maken oxå,fast inte så mycket.
Jag vet inte jag. Är den så bra?
Fast det där med årets julklapp är väl en konstig företeelse
Att det sitter människor någonstans och funderar ut årets julklapp.
Får man betalt för att klura ut vad som skall bli årets julklapp?
Varför är det alltid vuxenklappar?
Själv tycker jag att julen är en barngrej.
Det finns inget som tindrande barnaögon och julafton.
Förra året var det en upplevelse.
Något år var det en bakmaskin och ett år var det en mössa.
Märkliga grejer.
Nu har jag plockat bort halloweengrejerna och nu väntar jag på att få sätta
upp julljusen i slutet på nästa vecka.


Dagens bilder

OBS oredigerade.


Ännu blommor det.


I dammen.


Nu är det nog dags att ta bort Halloweengrejerna.
Felstavat ser jag.


Interaktivt lärande

Gud så bra det är med interaktivt lärande och så himla praktiskt.
Man kan studera precis när som helst och man behöver inte åka iväg eller göra sig i ordning.
Och helt gratis dessutom om man inte räknar med strömmen förstås,
och den kan ju inte kosta så mycket.
Sammanlagt lägger jag ett par timmar om dagen på att studera Photoshop nu så
jag vet att jag kommer att klara det om ett tag.
Övning ger färdighet.
Det är väldigt bra för mig att hålla på med detta för tankarna hamnar rätt.
Alltså bort från det onda.
Jag har ännu inte hört någon om eventuellt arbete,men om jag skriver om det så kommer det kanske?
Nu skall jag gå med på dagens promenix.


Så kan det oxå gå

Så blev det till att börja om då.
Specialisttandläkaren på Odontologen fick börja om från början.
Nu måste han skicka in en ny ansökan till landstinget.
Det tar upp till 6 månader att få svar från landstinget.
Den tidigare godkända ansökan,gällde en annan typ av behandling som
inte är aktuell nu när titanskruv-historien inte funkade.
Så han får fylla i en ny ansökan på sju sidor om en ny behandling
,eller terapi som de kallar det,och invänta svar innan vi kan påbörja den.
Oh well.
Så togs det en ny omgång röntgen-plåtar.
Jesus vad strålning jag fått. Men sedan  förklarade tandläkaren
mycket ingående hur behandlingen skulle gå till.
Han sa att vi måste träffas minst 10 gånger och då tar det 2 timmar var gång.
Vidare sa han,att det skulle bli mycket jobbigt för mig,och så undrade han om jag
förstod.och om jag skulle orka.
Jag svarade ja på samtliga frågor och sa att jag har inte mycket val
om jag vill kunna äta igen.
Jag sa att jag tar ett behandligstillfälle åt gången.Ingen idé att ta ut allt i förskott.
Tandläkaren var mycket tydlig i att jag aldrig kommer att
kunna äta och få tillbaka en lika funktionell mun som jag hade tidigare,
fast det är jag å så väl införstådd med sedan tidigare och det har jag accepterat,
även om jag blir  ledsen och arg på det in imellan.
Men vad är det för idé att gråta över spilld mjölk.
Det blir aldrig som tidigare.Thats it.

Efter Odontologen var jag inom och köpte en regnrock i samma storlek
till Olle oxå plus lite annat,mest till jyckarna.
Nu skall jag sätta mig och studera Photoshop några timmar igen.
Kunskap är inte tung att bära.Det blir aldrig som tidigare.Thats it.Efter Odontologen var jag inom och köpte en regnrock i samma storlek
till Olle oxå plus lite annat,mest till jyckarna.
Nu skall jag sätta mig och studera Photoshop några timmar igen.
Kunskap är inte tung att bära.


Östra

Så idag har jag varit hos tandhygienisten på Östra sjukhuset.
Jag måste gå till specialister hela tiden och då blir det lite långt att åka.
Fast det är allt skönt att komma ifrån väggarna ibland och Göteborg är mysigt-
Imorgon skall jag till Odontologen och en specialisttandläkare.
Det är inte lika kul vet jag av erfarenhet.
Tandhygienisten är så lätt på handen och det gör nästan inte ont alls.
Hos tandläkaren gör det ont det vet jag men jag skall ta lite värktabletter
innan som min dotter sagt.

Efter Östra sjukhuset var jag på Rusta och hittade en fin regnrock till Otto.
Den kan han ha om det regnar eller när det blir snö,
om det kommer någon sådan här,vilket inte är så vanligt.
Regnar gör det här ofta så vi kommer att få användning av regnrocken.
Den är svart med reflexer i form av tassar.Sedan har den ett mjukt
fleesefoder.Perfekt passform.Billig var den oxå,relativt iaf 99 kronor.
Så köpte jag tre burkar av det där bra läppvaselinet som jag inte kan vara utan
och hundbajs-påsar.

Får se vad jag hittar på i morgon förutom tandläkarbesöket.

Nu har jag hittat en webbsida som heter moderskeppet.se där man kan lära sig om photoshop.
Det är ju mitt senaste projekt.Ett bra projekt så här på senhösten när det är mörkt ute.
Då är det väl lämpligt att sitta inne vid datorn och förkovra sig lite.


Idé

Det vore kanske en ide så god som en annan.
Att gå i idé alltså det är en bra ide.
Gå i idé nu och vakna upp i mars nån gång.

Idag på morgonen hörde jag Marcus Birro oxå en
go göteborgare prata om  att han läste vad som stod
på  grinden till kyrkogården vid Svingeln.
Där står ju TÄNK PÅ DÖDEN.
Å vad jag kände igen mig i honom.
Jag vet att det var något av det första jag läste som barn,
och gud vad jag tänkte på döden.
Riktigt läskigt och inte kunde jag fråga mina föräldrar vad som menades
med denna inskrift.
Sådant kunde jag inte prata med mina föräldrar.
Om känslor alltså. Det var tabu i min ursprungsfamilj att prata känslor.
Sånt pratar vi inte om,sa föräldrarna.
Inte så konstigt kanske att man blivit som man blivit.
Konstig alltså. Introvert.Håller alltför mycket inom mig.


Tillbakablick



Tittar på bilderna från mitt 60 årskalas och minns alla de underbara blommorna som jag fick av familjen och vännerna.


Tankens kraft

Kämpar hårt för att genom tankens kraft klara av novembermörkret.
Det är ju bara så jäkla mörkt och så långt till det vänder.
Svårt att tänka positiva tankar. Men nu skall jag försöka.
Det regnar ju inte,positivt.
Det är ju snart advent och man får pynta med ljus,positivt.
Hundarna är friska igen,jättepositivt.
Jag behöver inte ta på Olle skydd på tassen längre,positivt.
Jag känner ingen som fått Svinis,positivt.
Jag kunde äta lutfisk idag,positivt.
Tänk så många positiva grejer som jag kom på bara genom att tänka till
och jag skulle nog kunna komma på ett hundratal grejer till.
Hundarna leker och är glada och det är kul att se på dem.
De till och med pratar med varnandra och de har så kul.
Hundar är väl den bästa medicin som finns.


Toppelever

Idag var alla hundarna på topp och skötte sig utomordentligt bra.
Dessutom slapp vi ju regnet så såväl hundägare som hundar och instruktör
stortrivdes.Snacka om att ha tur med vädret.

Av den där Ågren fanns inte ett spår.
Han var bara borta och ingen var gladare än jag.
Den skitstöveln gör ingen människa glad.


Photoshop

För tillfället har jag fastnat i photoshop med mina bilder.
Jag skall försöka lära mig collage och redigering,vilket inte
är så enkelt som det låter,och så jag som vill att allt skall sitta som en smäck.
Noll tålamod och ändå sitter jag i timmar och grejar med detta.
Ja vi får väl se hur det går med detta projekt,ännu har jag inget att visa.
Alltså inget som jag tycker är något att visa upp för er,men det kommer nog snart.

Idag är det hundkurs igen.
Hoppas att Otto är lika duktig som förra lördagen.
Vädret kommer vi inte att slå,men man kan ju hoppas på uppehåll.
Det gäller att plocka fram regnkläderna och ta med.
Otto är inte så gla för att jobba i regn.
Undrar om vi skall ta med paraply oxå.
Kan man sitta under ett paraply och jobba med en hund?
Det ser väl inte klokt ut. Vi får se hur vi gör.

Den där jäkla Ågren skall inte med har jag bestämt.
Förra lördagen ville han ju åka med
,men då hjälpte maken och Olle mig med honom.
Ågren han åkte med i bilen ner till samhället,
men sedan vet jag sjutton inte var han tog vägen.
Jag frågade maken om han tog med sig Ågren på sin promenad,
men maken och Olle hade inte sett röken av någon Ågren.
Visserligen träffade de en massa bekanta men,
ingen av dem är bekanta med någon Ågren inte och det  är då för väl det.
Den där Ågren är ingen trevlig bekantskap.En riktig skitgubbe tycker jag.
Ärligt talat skiter jag i var Ågren tar vägen bara han försvinner,
men jag känner att han är här i krokarna.


Bloggens historia

Det här hittade jag i en annan blogg.


Bloggens historia

Visste du att för fem år sedan visste nästan ingen om vad en blogg var , idag är det flera tusen svenskar som webbloggar.



1994:
Links from the Underground av Justin Hall, journalist på amerikanska Wired Magazine, anses vara den första personliga bloggen.

1997: Ordet weblog, som senare förkortas till blogg, myntas av it-pionjären Jorn Barger i USA. Samma år går svenska vårdbiträdet Annica Tiger i bräschen och börjar skriva dagbok på internet.

1998: Ordet weblog används för första gången i pressen.

2004: Sveriges första bloggforum anordnas. I samband med tsunamin på juldagen sätter många anhöriga upp bloggar med listor på plats i Thailand och fenomenet blir känt för den stora massan i Sverige.

2005: Isabella Löwengrip startar ”Blondinbellas blogg”.

2006: Ordet blogg tas med i Svenska Akademiens ordlista.

2007: 270 000 svenskar bloggar. Veckorevyn delar ut priser till årets bloggare, som följande år utvecklas till ”Blog Awards”.

2008: 350 000 svenskar bloggar. Annonsmarknaden för bloggar växer stort.

2009: Barack Obama väljs till USA:s president och kallas för ”bloggpresidenten” sedan en stor del av valkampanjen skett på sociala medier på internet – främst politiska bloggar



"Svigersönnen"




Om inte Frida berättat att det var svärsonen på bilden från helgens festligheter så vet jag inte om jag känt igen honom.Vilken grymt skicklig sminkning hans kusin gjort.
Här dansar han med Frida.De är grymma på bugg,vilket kanske syns. Fast Patrik ser farlig ut.fast egentligen är han världens snällaste o goaste.En riktig svärmorsdröm.Det har jag sagt i snart 20 år.Han är en aning vild ibland som synes.Det går tydligen aldrig över och bra är ju det.
På facebooken finns fler bilder.Kanske inte världens bästa kvalitet men ändå grymma.


Novembermörker

Hu a mej vad mörkt det är ute.
Gick ut med hundarna vid 17.30 med reflexer på hundar och mig själv plus ficklampa
och hela köret.
Slogs av vilket väldigt mörker det är och hur jäkla länge det dröjer innan
ljuset återvänder igen.
Det kändes så mycket lättare att gå ut i går kväll när jag gick med Frida
i Lödöse. Här finns det ju inga gatlampor. 
Det känns jobbigare för varje år.
Inte att undra på att man blir lite deppig.
Fast jag försöker att vara ute i dagsljuset 1 timme varje dag.
Gäller att ta vara på dagsljuset nu i mörka november.
Jag längtar till advent som lyser på tillvaron.


Kli på hakan



Sebbe 8 månader

Inte länge sedan han såg ut såhär.
Gullungen.



Ikappvuxen

Igår när jag var uppe hos familjen N i Lödöse såg jag att Emme
vuxit ikapp sin farfar.
Då ville jag oxå mäta mig emot den 14 åriga dotterdottern.
Jo då hon var några cm längre än mig oxå.
Kanske inte så konstigt,jag är ju bara 163 cm.
Sebben är väl 30 cm längre än mig.
Okej kanske inte riktigt så mycket men ett huvud längre är han.
Jag känner mig som en dvärg gentemot honom.
Undrar hur lång han skall bli????????

Efter uppvaktningen gick Frida och jag med hundarna.
Det blev lite för kallt för mig så jag bara hade en långkofta,
så vi fick ta en kortare sväng.
Trots detta var Otto jättetrött när vi kom hem efter ett par timmar.
Han fick leka med Totte,jaga en katt och en extra promenix så
han var väldigt nöjd. Dessutom fick han ju åka bil och peppar,peppar,
inget morr när jag skulle ta ur honom i bilen efter hemkomst.
Förhoppningsvis har det gått över. Han morrade ju aldrig när jag skulle ta
ur honom ur bilen på något annat ställe än här hemma.
Jag funderade en del på det och fick ju lite tips av hundinstruktören som jag
använt mig av och som sagt det verkar fungera.
<3 <3 <3


Sebastian 16 år

Idag har jag och Otto varit uppe och gratulerat Sebastian på hans 16-årsdag.





Emelina pluggade fysik.


Käkkirurgen

Under besöket hos käkkirurgen fick jag tillfälle att prata om mina problem med FK.
Såväl läkaren som sköterskan hade full respekt för mina erfarenheter med FK och
sa att de ständigt mötte patienter som talade om samma sak. Jag tog med mig de
papper som jag fått från FK. Så nu är en av läkarna informerad.
I övrigt var besöket mest rutin och allt verkade okej.

Jag har inte märkt av några biverkningar av svininfluensasprutan ännu men
det står att man kan drabbas av sådana upp till 4 dagar efter vaccinering,
men jag skall inte ha biverkningar.

Talade med Frida och nu är det dags för barnen att vaccineras.
Hoppas att alla som vill skall hinna vaccinera sig så de inte drabbas av svininfluensan.

Tiden till företagshälsovården är ändrad till i slutet på november. Skönt.


H1N1

Idag fick jag den första sprutan mot svininfluensan.
Eftersom jag tillhör riskgruppen så vaccineras jag och andra
riskpatienter nu här i Ale.

Först var jag hos frissan sedan direkt till vårdcentralen,där
vaccineringar pågår mellan 13-15 varje vardag.
Först fick man anmäla sig och få
blankett att fylla i och kölapp.
När jag kom ropade de upp de upp nummer 21 och jag hade nummer 71.
Alltså det var fullt med folk överallt på vårdcentralen.
Det var två som gav sprutan så det blev ju 2½ timme väntetid
fast tiden gick fort ändå. Jag hade med mig boken så jag läste
och tittade på folk.

I morgon skall jag till Sahlgrenska sjukhusets käkkirurg.
Nu skall jag ta tag i samtliga läkare jag har i tur och ordning.
Inte för att FK bryr sig men jag gör det ändå. Ännu har jag inte
helt gett upp kampen mot FK. Jag tror att de kanske måste ändra sig i vissa fall
om det är tillräckligt många sjuka som orkar opponera sig emot det "sjuka"
i det nuvarande systemet.
Funderar stark på att ta kontakt med Aftonbladet och hör om de
är intresserade av just min historia.
Har ju sett och hört att patienter
med olika sorters sjukdomar tagit kontakt med media.


Inget guld

Det blev inget fotbollguld till Göteborg idag.
Med sorg i hjärtat måste man som blåvit supporter ändå gratulera AIK,
som segrade välförtjänt i en avgörande match på IFK,s
hemmaarena Gamla Ullevi.
Vovvarna och jag var ute ensamma idag.
Ågren har inte varit här idag,
men ingen är gladare än jag när han håller sig borta.
Den skitgubben lär man nog se mer av den närmaste tiden.
Han får man nog leva med ett tag.
Är det inte det ena så är det det andra.
.