FINNOTTO

Inatt gick vi över tid vintertid vilket försvårade tidsuppfattningen för Otto,
men han fick allt vänta på utgång.
Fast då vi väl kom ut så gjorde vi det rejält.

Otto och jag fick ett nytt namn av Henrik idag.
Idag blev vi Motto.
Det var käckt tyckte Henrik att slå ihop Mette
och Otto och helt kort och gott kalla oss Motto.
Snacka om rationalisering,men det är vi helt
okey med.Lite kul med nytt namn.

Att fotografera i mörker visade sig vara
för svårt för mig.Det är väl så att min utrustning
är otillräcklig.Så det fiskfotoprojektet är
numer nedlagt.
Men havsöringen är på plats och många är de i år.

Havsöringen har gått upp och leker just nu i bäcken.
Jag såg en stor hona mitt på dagen igår så
jag tog med mig makens ficklampa när jag gick
ut med Otto igår kväll.
Då fick jag se flera stycken,blandannat var det två
stycken,antagligen en hona och en hane som stod
alldeles bredvid varandra.
"Honan" var cirka 50 cm lång och "hanen" kanske 30 cm.
Det är fantastiskt att se liv i bäcken och att
så stora fiskar söker sig upp i vår lilla bäck.
Jag skall göra ett försök att fota dem idag.
Det är ytterst osäkert om jag får med dem på bild dock.
För tillfället är det mycket milt för årstiden,
men upphåll, därför är vattnet relativt klart
så det kan kanske funka. 

Håller på att meka med min kamera då jag är missnöjd med skärpan.
Får bara inte till det och då blir jag lite putt,men skam den som ger sig.
Idag har Otto och jag varit ute på en härlig långpromenad
och Otto har fått leka med såväl Agnes som Qvinny,
så han är nöjd.
Ja det är ju jag också,det är ju inte hela världen med kameraskärpan,
bara lite småirriterande.
Nu lägger jag på ett kol med träning med mojängen.
Bara jag fått in en rutin i den träningen så skall det också gå
och förhoppningsvis ge resultat över tid.

Håller på att laborera med photoshop.
Jag går igenom en film i kursen och så testar
jag lite med mina bilder.
Här kommer ett par exempel.

Så var jag tillbaka på Odontologen igen.
Landstinget har godkänt en bettskena
kostnadsfritt för mig.
Då var det bara att kämpa igen alla dessa
avtryck som skall göras.
Jag la på parkeringsavgift till 11.25,tänkte att
det borde väl räcka.
Jag var ju inbokad klockan 10.15.Efter tre
försök i överkäken utan att tandläkaren var nöjd
så hade klockan redan blivit 11.20.
Jag vill ju inte få 300 kronor i parkeringsbot,
så jag fick en liten paus att sticka ner till bilen
och lägga på för 1 timme till.
Måste sett konstigt ut för där kommer en patient
springande med den där gröna haklappen fladdrande
för vinden och lite blå och grön färg i ansiktet av
grejset som man gör avtryck med.
Fast jag sprang så fort så det var ingen som
hann se mig.Ingen reagerade märkligt iallafall.
tillbaka i tandläkarstolen och två nya försök i överkäken
innan tandläkaren fick ett "bra avtryck".
Skit,det gör ju ONT att få in "skeden" och så känns
det som varenda tand följer med ut
när skeden skall ut igen.
Fast i underkäken lyckades det med en gång.
Så var det ett avtryck kvar med vax och det lyckades
också vid första försök.
Tandläkaren ringde till den tekniker som skulle
göra bettskenan och hade en lång föreläsning
om hur viktigt det var att bettskenan inte blir
för tjock eller för hög.
Jag förstår inte mycket om allt detta,men jag förstår
ju vad han menar tandläkaren. Tydligen är jag en lite
känslig patient med speciella behov.
Sedan fick jag fråga om jag hade några speciella önskemål
angående färg.
Färg?
Vem bryr sig,inte jag iallafall.
Vill du ha en röd,grön,blå,lila,gul,orange,zebrarandig?
Jag har aldrig hört att man kan få välja färg på
en bettskena så jag bara skakade på huvudet.
Ja,ja,nu kommer jag att få en röd bettskena.
Hoppas att jag inte tappar bort denna lika lätt
som jag tappade den tidigare.
Den jag tappade var bara en liten sak
i genomskinlig plast.
Nu återhämtar jag mig hemma efter allt intrång i min
lilla mun.

Precis kvart över åtta i morse kom hon,Qvinny.
Sedan var hon kvar till nästan 12,då kom
Matti och Agnes förbi och Matti tog med
sig Qvinny hem igen.
Nu börjar jag bli lite trött på Qvinny.
Hon är ju en så mysig liten hund som ägarna
borde ta bättre hand om.Att tillåta att hon
sticker iväg hemifrån varje morgon,,och
sedan åka iväg på arbete respektive
studier,det skulle inte jag klara av iallafall.
Jag skulle inte kunna arbeta om jag inte
visste att min hund hade det bra och var trygg.
Qvinny skulle ju lika gärna få för sig att springa
ut på stora vägen och bli överkörd.
Jag anser inte att det är speciellt ansvarsfullt
att lämna en hund vind för våg på det viset.
Förut ringde jag alltid och försökte få tag
i ägarna,men nu skiter jag i det,för jag vet
ju att de inte bryr sig.
Usch idag är det ett evigt regnande ute,
så det blir det innesittande mest hela tiden.
Igår när jag skrev att livet leker så var jag
allt väldigt ironisk. Så är det rakt inte,men jag skulle
önska att det var så.
Fast en del bättre mår jag ju,men jag känner mig som
inte parasit som inte orkar jobba, och "bara"får pengar
utan att göra något för dem.
Jag skulle vilja göra en insats för mina pengar.
Skulle vilja kunna påverka min inkomst.

Nu så fattar vi äntligen
varför Qvinny varit här så gott
som varje dag i över 1 vecka nu.
Vi blir inte överlyckliga när hon kommer vid 8 tiden
en regnig söndagsmorgon precis.
Om vi inte är vakna så ställer hon sig och skäller
och krafsar på ytterdörren.
Då om någon gång vaknar Otto iallafall.
Idag kom hon vid 10 tiden,då hade vi ju varit uppe och ute länge.
Men då vi gick ut vid 12 tiden så hade hon
gått hem,trodde vi jag
.
Om Otto inte vill vara med henne ute och leka
så vill hon in i huset.
Det är ju nästan som när barnen var små
och det kom vänner på besök.
Knack,knack.
-Får jag leka hos er?

Men det visade sig att Qvinny då gått hem till
Bobbo istället. Vi träffade Bobbos husse som
var så där lagom glad över att Qvinny var där.
Det var han som upplyste oss om att hon är
i höglöp. Klart de märker det,Bobbo är ju
inte kastrerad som Otto är.I sådana lägen
är det ju extra skönt att ha en kastrerad hane.
Skönt för såväl husse och matte som hanhunden.
Qvinny får söka vidare efter en hane att para sig
med.
Här går ju det inget vidare.
Fattar bara inte hur hon kommer lös varje morgon.

Idag har jag varit iväg och fått underbar
akupunktur igen.
Solen skiner och livet leker.

Jo så är det.
Nu börjar jag så smått fatta vad qigong är i praktiken.
Nu börjar jag kunna ta in det.
Om jag skall förklara hur jag uppfattar det.
Det handlar om att försätta sig i en sinnesstämning,ett lugn.
Att röra sig och att andas rätt och att njuta,bara njuta.
Några speciella regler finns inte för hur man skall göra rörelserna,
och hur man skall andas och när,
men allt detta kommer så småningom .
Det faller på plats efter ett tag.
När någon frågar mig hur qigong fungera brukar jag säga.
" Det är bättre än knark."
Nu har jag väl inte så väldigt stor erfarenhet av knark,
men vad jag vet så finns det inga biverkningar av qigong.

Efter rörelserna är det avslappning och spänning
om varannat och genomgång av kroppen.
Sedan är det autogen terapi.
Då sjunker man ändå djupare ner i nästan trans eller sömn.
Sedan gäller det att återkomma till denna världen
och leva på qigongen tills nästa gång.

Vi återgår så sakterligen till här o nu.

Idag började vi med fika 45 minuter innan qigongen.
Då får man sig lite social samvaro med lite nya bekanta.
Alltid lika spännande att träffa nya människor.

Här kommer några bilder på samma orkide,fast
i olika färger. Själv jag tycker allt att
orginalfärgen är vackrast.
Inget överträffar naturen.


Orginalet.


                               
  
Jag fattat inte riktigt vad jag skall
ha för användning av denna kunskap.

Ännu en riktigt mörk och regnig dag går mot sitt slut.
Idag trotsade Otto och jag vädrets makter
och gick en långpromenad.
Qvinny har varit här också så man skulle tro att
Otto fått nog,men icke så.
Just nu ringer klockan i hans lilla huvud igen, så då är det
bara att ta på sig regnkläderna och gå ut.
Jag har ändå inget vettigt för mig och heller inget
speciellt att skriva om,så nu går vi ut och går
en liten tur. Vi passar samtidigt på att tända ljusen
på Olles grav.Sedan kan vi sitta inne och kolla
på ljusen som brinner så fint på graven.

Nu har det regnat precis hela lördagen så då
har vi inte varit ute mycket.
Bara några kortare turer med Otto för han vill
inte gå ut själv.Han vill ha sällskap.

Vad har jag gjort inne hela dagen då?
Jo jag har bytt rent på sängarna och tvättat
och hängt en tvätt och vikt en tidigare tvätt.
Så har jag klippt maken.
Några kikar på nätet har det ju blivit as usual.
Men annars har det inte blivit många knop idag.
Jag har börjat läsa i en ny deckare.
Precis så skall en regnig lördag avverkas enligt mig.

Igår var jag på KBT nere på VC.
Terapeuten har ju hjälpt
mig med mycket,bland annat var det hon som hjälpte till
till att få in mig i "systemet" igen.
Mindfullnessen som har lärt ut till mig är mycket.
Jag har nu fått redskap att handskas ganska bra med
min ångest.Rent teoretisk vet jag hur jag skall göra,
gäller "bara" att omsätta allt i praktiken.
Jag har begåvats med ytterligare en ny handläggare
på FK.
Denna nya handläggare ringde mig i torsdags.
Nu avvaktar jag en tid med läkare,kurator
och FK-handläggaren,men jag får sjukpenning
igen varje månad,
så all den oron och ovissheten har jag kunnat lägga
åt sidan. 

Idag var Otto och jag nere hos veterinären igen.
Ja det är ingen som är sjuk eller skadad,bara
kloklippning. Det gör jag inte själv utan det får
djursjukvårdare ta hand om.
De gör det så mycket bättre.
Själv är jag så feg och vågar inte längre
klippa svarta klor,och så slipper jag ha en hund som
är sur på mig i flera dagar.
Man köper ett kort och får kloklippning och lite checkup
5 gånger för 375 kronor och det tycker jag det är värt.

Vi parkerade i Älvängen och gick fram och tillbaka
till Alafors.Det blev en skön promenad på
lite över 1 timme tur och retur.
Nu kan vi ta i och gå i snabb takt vilket inte
gick sista tiden med Olle.
När jag var hos veterinären så pratade vi om Olle
och de talade om att de blivit så glada över
artikeln som jag skrivit i Alekuriren.
Jag hade på tungan att fråga om Olles aska,
men jag tänkte att har den kommit så säger
de säkert det så jag sa inget.Jag skulle nog gjort
det för när jag nu på kvällen var och hämtade
posten så fick jag ett brev från veterinären
om att urnan med Olle finns för avhämtning.
Skit samma.
Jag får ta en sväng ner i morgon och hämta Olle.
Sedan skall vi ha en liten ceremoni här efter
det att jag fixat till lite nere vid gravplatsen.
Jag skall ta bort vissna växte och leta fram gravljuset.
En gravkrans skall jag fixa till
 och Olles namn och datum skall skrivas in på korset.
Har inte riktigt bestämt mig för vad jag skall
göra med askan ännu,om jag skall gravsätta
urnan eller sprida den för vinden.
Otto har haft besök av Qvinny hela eftermiddagen,
så han är ganska så trött nu efter en händelserik dag.

Nu känner vi oss relativt nöjd med att Olle
fick bli en änglahund,även om saknaden finns där varje dag.
Men det blir nog en del tårar i morgon också
känner jag.

Det är ju inte helt bra med maken.
Igår var han på Kungälvs sjukhus och fick
veta att det senast tagna PSA värdet visserligen
gått ner från 9 i maj till 6 nu,men
efter den omfattande operation som han genomgick
i februari skulle värdet nu ligga under 3.
Hela prostatan och en del lymfkörtlar är ju borttagna,
så vad är problemet?
Nu satte läkaren in medicinering så skall han tillbaka
om ytterligare 6 månader.
Fast jag blir så jäkla förbannad.
Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare,
men det är faktiskt så att maken sökte för
problem från prostatan redan 2006 men då tog
den läkare som han då träffade inte maken
på allvar.Visserligen tog han en biopsier
från prostatan och hittade då inga cancerceller,
men problemen  kvarstod så maken sökte året
efter också och fick samma svar.Enligt maken var
läkaren rent otrevlig och sa att,-du hinner dö av något
helt annat innan du får prostatacancer.
Så här med facit i hand vet vi ju att det är med
biopsitagning är inte helt 100%. Det gäller att
biopsin tas precis på rätt ställe.
Tas det vid sidan om så kan cancern missas
som i makens fall och då tas ju ändå ett flertal
biopsier.
Ja nu är det som det är.
Maken fick gå runt med en aggressiv elakartat
ärftlig cancer tills den blev en avancerad
cancer.
Vi får hoppas att medicineringen hjälper
och att den inte ger en massa biverkningar.

Lika bra att säga det rakt ut.
Fy fan vad jag hatar cancerfanskapet!
Likt ett odjur,eller en tjuv
om natten smyger det på och tar plats,
som om det välkommet. Och har det
väl kommit på plats,så vet man aldrig
var man har det.
Inte heller vet vare sig du eller jag om NÄR
det kom,eller kommer.Det bara ÄR där.
Helt plötsligt är det något som gått snett vid celldelning.
Hur sjutton går det till egentligen?
Inte heller vet man när och hur den första lilla
skitcellen hittade dit.
Jag vill ha svar på den här gåtan.
Inte undra på att man hatar skiten.
Cancerceller delar sig ohämmat och glufsar
i sig och förstör.
Visst finns det behandlingar i de allra flesta
fall,men det är inga behandlingar som
på något vis är smärtfria.
Så blir det ju ofta så att cancerbehandlingen
stympar och förfular.
Varför denna ilska nu då?
Jo en bloggvän vet inte om hon har kvar 
skiten efter ett års tids olika behandlingar.
Jag hoppas ju att så inte är fallet,
men jag känner igen känslan.
Denna rädsla och ångest innan man får besked.
Ett sådant besked är min man på väg till nu
i denna stund.
Är det undra på att man hatar cancer?
Nu får jag sitta här hemma och vänta.
Inte fick jag följa med honom idag heller.
Maken ville inte ha mig med så nu sitter jag här
och väntar.Det är inte mycket bättre det,snarare tvärtom.
Fast nu VILL jag ha bra besked!

Idag har jag varit hos logopeden på Sahlgrenska.
Hon är så rar den logopeden.Idag hade hon med
sig två unga tjejer som studerar till logopeder.
Vi gick igenom filmen som togs på röntgen.
Det ser bra ut fast trångt.Locket som stänger
till luftstrupen när man sväljer ner något
fungerade alldeles utmärkt märkte jag,
men det fastnade lite alldeles bakom det där locket.
Det är nog det som är kruxet.Jag fick tips på
hur jag skall hålla huvudet ner mot bröstet
när jag äter. 
Så undrade logopeden hur jag hade det med träningen
med den där kostiga manicken.Jag sa som det är,
att jag inte tränat alls för att det varit så mycket
med tandläkarbesöken,men att jag nu skall
återuppta träningen. Nu har jag lovat att
ge det en chans,så då får det bli så.
Nu måste jag träna med den där munmanicken
tre gånger om dagen fram till i mitten på december
då jag skall på återbesök. Om det är som logopeden
och tandläkaren säger så kan det öka min
sväljförmåga ytterligare.Det skulle också kunna
påverka mina möjligheter att inte mat/dryck
rinner ut ur mungipan. Ja herregud vilka möjlighet
finns inte?
Saker och ting kan bara bli bättre,som jag ser det.
Inget är omöjligt.

Efter detta besök åkte jag till IKEA och inhandlade 
doftljus.
Fick också tag i den laptopcooler,så nu slipper
jag bränna låren när jag surfar runt eller
håller på med photoshopen.

Avslutade min dag utanför hemmet med akupunktur
Det var en superskön avslutning.  

Ikväll tänder jag ett ljus för Olle.

Idag skulle Olle fyllt 13 år.
Du har satt dina tassavtryck i våra hjärtan
för alltid.
Älskad-saknad.
Grattis min änglahund.
Matte saknar dig.
Idag när jag var på qigong tänkte jag på
dig hela tiden.

Jo men,nu har jag hunnit till kapitlet RAW.
Enligt läraren så skall
det vara såååå suveränt att fota i RAW och
när man behärskar den tekniken så skall det underlätta
bildbehandling i Photoshop.
Ja vi får väl se hur det blir med det.
Det ger sig.

Idag var vi ute alla tre.
Vi tog en underbar skogspromenad
på över 2 timmar i det underbara,men kyliga höstvädret.
Nu har mössan och handskarna åkt på.

Sorgen efter Olle är hanterbar.
Tänker på han mest hela tiden,
men det gör lite mindre ont varje dag.
Men jag saknar han något förskräckligt
Han var så underbar att kela med.
Det saknar jag allra mest.

Nu har jag fastnat i photoshop igen,
men där finns så mycket att lära sig så
det kommer att ta tusen år innan man behärskar det
programmet.
Hittade en bild på Elvira som hennes mor lagt
ut på fb.

Och så en nytagen bild på Otto.

Alltså det är tur att det finns cyberfriends som
tar sig tid att kommentera mina små blygsamma
inlägg.
För då kom jag på att jag glömt skriva om något
väldigt positivt som hänt mig.
Under mer än fyra år har jag varit tvungen att köpa
specialtandkräm som bara finns hos tandläkaren.
Den heter Salutem och är inte billig.
Hos Odontologen kostar den 50 kronor för en tub
och på Östra sjukhuset kostar den 35 kronor tuben.
Den tandkrämen är totalt smaklös så man känner
sig inte ren i munnen när man borstat tänderna,
men all annan tandkräm var helt otänkbar för
det sved som eld i munnen även av barntandkräm.
Vid ett tillfälle hade jag helt slut på Salutem.
Jag hade en liten provtub på Zendium sensitiv.
Tänkte att jag testar och vet ni vad? Det sved
lite men det var uthärdligt och så kändes jag ren
i munnen efter borstningen.Underbart!Så nu
använder jag bara Salutem i nödfall om tungan
är extra öm, eller så.
Det här är ett STORT framsteg,men det räcker
inte med det.Jag kan äta bättre också.Har ätit utan
att sätta i halsen,peppar peppar.........länge nu.
I lördags åt jag höstgryta när vi var i Partille.
Visserligen så mosar jag potatisen,men ändå
jag år och ihop med en massa andra människor
precis som en vanlig människa.
Inte blev det så mycket av köttet men några små bitar
fick jag ner.Jag är inte orolig,men jag vet att andra
blir helt förtvivlade om jag får stopp i halsen och det vill
jag inte utsätta dem för.
Och igår då!
Inte klokt!
Jag hade inga näringsdrycker i bilen och blev hungrig.
Inte bra tänkte jag.Vad skall jag nu göra?Jo jag 
var inom Ost Anders på saluhallen i Göteborg 
och köpte en halv brödkaka som såg så
god ut. Så köpte jag lite handgjord choklad
Riktiga godsaker. Nu gäller det bara att få ner
det,tänkte jag och det gick.Hela vägen hem
,5 mil,satt jag och åt torr brödkaka och drack vatten.
Inget att tala om,tänker du kanske,men för mig
var det enormt stort.
Väl hemma tog jag resten av kakan och la på
massor av Bregott och supergod ost.
Jag får ju ta småbitar men det gick ner
och vet ni? Jag rös av njutning.
Det här är stort för mig. 
Hur kunde jag glömma att skriva om dessa storverk?
Det fattar jag inte.
Jag som under 5 års tid
ätit för att leva och rakt inte
levt för att äta.

Var idag på min regelbundna kontroll på ÖNH.
Jag har samma läkare som jag haft sedan dag 1 där.
Det är en kvinnlig läkare som heter Eva Hamelid.
Hon är specialiserad på cancersjukdomar i
öron-näse-halsregionerna.
Eva hade med sig en kandidat idag.
Fick ju fråga om kandidaten fick vara med.
Självklart!
Vad gör man inte för läkarvetenskapen.
Jag har ju den att tacka för mitt liv.
Att jag fick en extra chans.
Mycket möda.men vad gör man inte.
Inga tecken på nya cancertumörer.
Hurra,hurra!!!!!!!!!!

Dessutom märker jag att qigongen och akupunkturen
gör skillnad på mitt psykiska hälsotillstånd.

Otto är för tillfället lite småsur på mig
då jag dragit hår i öronen på honom samt
spolat med öronrens.
Inte populärt,men nödvändigt då det annars blir
öronproblem.
Han har skakat på huvudet några dagar nu,
så det var nog hög tid.
Han fick en stekt fläskbit och en extra promenad 
som belöning.
Hoppas att han inte är långsint nu.
Vill ju bara han väl. 

Har inte hunnit blogga något sedan i söndags.
Denna veckan har jag mycket att göra igen.
Igår var jag på qigongen och idag på
akupunktur och i morgon till ÖNH för sedvanlig
kontroll. Fredag skall jag på KBT.
Förutom dessa inplanerade besök så har Otto
och jag passat på att njuta av det härliga
och soliga höstvädret. Fast skogen passar vi oss
för några veckor nu då det ju är älgjakt.
Vi inte bli tagen för älg.
Annars så känns det ändå som om sorgen efter
Olle inte är fullt lika smärtsam som förra veckan.
Vet ju att vi gjorde rätt som lät honom somna in.
Tänker på honom nästan jämt men det gör
inte riktigt lika ont i bröstet.Fast det hade ju
kunnat komma vid ett tillfälle då jag inte
redan hade så jobbigt med mig själv,
men en olycka kommer ju sällan ensam
som talesättet säger.

Idag blir det att slappa efter festandet igår.
Men på festen var förutom hela Partillefamiljen
på 6 personer,samtliga i Lödösefamiljen 4 personer och Totte,
2 av mina bröder samt svägerskan och så vi 3 från
skogen.
Det var mycket folk och en ljudnivå som inte vi är vana vid,
speciellt inte Otto som blev oerhört stressad.
Barnen var väldigt lugna och hördes knappt,
men de vuxna hördes desto mer.
Det var väl inte så bra att han med sig honom,
men vi ville inte lämna honom ensam då vi inte
riktigt visste hur länge vi skulle  stanna.
Nu blev det inte så många timmar så med facit i
hand skulle han haft det bättre hemma.
Jag blev också lite stressad över att se att Otto
var stressad.Vi från skogarna är inte vana med så
många människor samtidigt.


Två coola killar.

Lucas hjälper Cajsa-Stina med nya dockan.
De är så goa de stora killarna.
Väldigt omhändertagande med sina småsystrar.

Och de här två minsta är så fina mot varandra.
Stor syskonkärlek där.

Kusinerna myser i soffan.

Mer mys.

I motsats till förra veckan där det var massor
med inbokade besök som skulle avklaras på
löpande band,så har denna vecka varit en tid
för återhämtning och vila och promenader
med Otto.
Vi kan ju gå längre och snabbare promenader nu
och det gör vi varje dag.
Vädret är bra, inget regn,inte dagtid iallafall.
Bäst att passa på med uteaktiviteter medans
vädret är fint.

Visst vi saknar samtliga Olle oerhört mycket.
Otto äter inte sin mat i samma takt som han
brukade då han hade konkurens.
Idag efter promenaden ville han inte ha
sitt torrfoder.
Fast det gör ju inget.
Han behöver banta några kilo.

Idag för 17 år sedan föddes mitt första
barnbarn Lucas.
Herreminje vad tiden går.
Snart är han vuxen man.
Imorgon skall vi på kalas.
.

http://www.alekuriren.se/veckans/28.pdf

Värre än om kungens skulle dött,sa Matti.
Men han var ju kungen i Ryk ju.

Otroligt nog har det redan gått en hel vecka
redan sedan Olle blev en änglahund.
Hittade ett hårstå från Olle och då kom
tårarna igen.Tänka sig att ett enda strå
från Olles päls innan han blev klippt för
allra sista gången sätter igång det hela.

Det kändes som om han var här och sa till
mig
-matte var inte ledsen,jag är alltid hos
 dig.
Älskade Olle vilka spår du lämnat i mitt
och allas minne.

Ottos saknar dig oxå.
Det märks att han inte har någon konkurens
längre för han kastar inte i sig maten.
Vet du Olle,Otto har ju aldrig varit en ensam hund.
Först hade han ju sin mamma och sina två kullsyskon.
Efter han lämnade uppfödaren och kom till oss
så blev du ju hans stora förebild.
Olle du präglade han på gott och ont.
Vissa av dina goda egenskaper finns i Otto,
men också vissa av dina inte så perfekta
egenskaper som att skälla så fort någon eller
något hörs utanför.Otto försöker jaga katten,
men den blir inte ens rädd för honom.
Det var ju annat när ni var två.
Ja,dagarna går,livet fortsätter.

Gemensam promenad och fika hos Jaansons.
Härligt,vi kunde sitta ute och fika i solen.
Bäst att passa på.

Idag kunde jag slappna av och njuta bättre
av akupunturen.

Hade sedan ett långt telefonsamtal med
Olles uppfödare.
Vi pratade naturligtvis om Olle.
Enligt uppfödaren var Olle den sista från hennes
uppfödning som nu är borta.
Det väcker ju massa minnen för såväl
henne som för oss.
Tack för Olle.
Olles mamma var även hon en helt underbar hund.
Minns så väl första gången vi var där och
hur hon lät och komma in i valphagen och
gosa med hennes 6 valpar.

Ikväll är det en vecka sedan jag sist satt
här i soffan med Olle.

I veckans Alekuriren har vi en minnes/tackruna.
Bara jag läste den så kom tårarna.
www.alekuriren.se

Otto får nu jaga mig istället för Olle.
Det går ju bra i brist på annat.
Vi får leka vidare.
Vilken tur att vi har Otto nu.

Det är tunga dagar för oss alla i lilla huset i Ryk.
Den som hanterar det bäst är ju lilla bebisen Otto.
Han vet vad livet handlar om,här och nu.
Inte igår eller imorgon.
Det är nuet som är viktigt.

Vi människor med våra minnen,bilder och prat
och ångest för allt.
Sorgen får han sin tid.
Så är det bara.
Hur väl förberedd man är så är det
ändå bara så fruktansvärt jobbigt.
Och så kommer tankarna.
Gjorde jag verkligen allt som jag kunde
för Olle?
Min älskade hund som jag älskar
och saknar mer än
mången människa.

Ja undrar om jag får till sluten nu då.
Som Noah hade sagt till sin mamma Anna.
Olle och jag var ju lika gamla,
eller som Emelina sa,jag kommer inte ihåg ett liv
utan Olle.

Olle kunde i sina glansdagar hålla på i flera timmar
med att springa i skogen och klättra i vårt höga berg.
Han jagade allt,trots att det ju inte var en jakthund
han skulle vara utan en vakthund,men han var lite
som jag är,han hade inte läst manualen och tur var väl det,
för en personligare kompis fick man leta efter.
Fast jag tyckte att han var så där lagom personlig när
han käkade upp mina fina dyra glasögon,eller mina
mjukdjur eller fina pennor,hörlurar och sladdar.
Allt detta bus höll han på med in i det sista.
Jag kunde inte lämna han lös i bilen för då var inget
helt när jag återkom.
Gud vad arg och sur jag kunde bli på han.
Men nu är det glömt.
Otto och jag gick grundkurs i vardagslydnad
på brukshundsklubben och som vanligt var han den värsta
i gruppen. På avslutningen skulle vi ha platsläggning
utan koppel,alla låg så fint,alla utan olle som reste sig och stack upp
i skogen.Han hade världens bästa självförtroende den kille.
Inte rädd för något,jo smällare,skott och blixtar.
Han blev skrämd en gång när jag inte var hemma
och maken hade norgebesök.En massa ungar som sprang runt
med smällare och sköt hej vilt runt omkring.
Då fick han panik och efter det var han livrädd
för allt som pangade.
Varje nyår och påsk var ett litet helvete för han
och det började ju flera dagen före varje sådan helg
och höll på flera dagar efter.
Fast de sista åren så hörde han dåligt så då slapp
han höra skiten.
Lucas och Noah brukade vilja skjuta prick på
tavla med maken och Dean.Då låg Olle inne och skakade
och det tog lång tid innan jag kom på vad det var
som skrämde honom så.
Själv hörde jag inget för geväret hade ljuddämpare.
men Olle hörde
och han visste inte var han skulle göra av sin rädsla,
Det var som om han ville krypa ut sitt eget skinn.
Något mycket obehagligt hade han råkat ut för den där 
augustidygnen 1999 när jag var i Kanada.
Ofta har det gått mycket vilt till när vi haft besök från Norge
och ofta,ofta kom det många vuxna med massor av barn.
Inte ens Olle kunde ha ögon i nacken. 
Till slut sa jag ifrån att nu får det inte skjutas något mer
medans Olle lever och så blev det.
Olle slapp detta.
Maken fick aldrig mer ens ta fram geväret
för bara Olle såg det så började skakningarna
i hundhimlen finns inga smällare och gevär.

Ja,jag har så många minnes av Olle att det 
finns underlag för en hel massa mer inlägg
och det lär komma mer.
RIP Olle
We will never forget you.
Så länge du finns i våra minnen
så lever du. 

Jo,det var nog så att denna veckan var det
så mycket som hände,så när spänningen
släppte så reagerade kroppen med att känna
sig sjuk.
Idag har allt känts bättre.
Det är väl inte så underligt kanske?
Olle var ju hos oss i nästan tretton år och
det gick så fort på slutet.

Vi hämtade Olle på luciadagen 1997.
då var han 8 veckor. Första gången som vi var nere
i Lindome och tittade på valparna var de 5 veckor.
När valparna var 6 veckor var vi där igen.
Då var Sebastian inte fyllde 4 år och Emelina var lite
över 2 år.
Sebastian överlämnade en 20 kronorssedel
och berättade stolt att det var han som skulle betala
för hundvalpen och han skulle heta Olle,Olle
som i skogen gick.
När vi sedan hämtade hem vår nya valp
så var han så lugn och fin på resan från Lindome
till Ryk. I Skepplanda stannade vi vid affären
och jag passade på att rasta den lille parveln.
Sedan dess bodde han här.
Olle var en mycket livlig hund.
Uppfödaren sa att de är väldigt livliga tills de blir ungefär 
tre år,men då lugnar de ner sig lite.
Inte vår Olle inte.
Han var sjövild tills han var över 10 år.
Stup i kvarten rymde han hemifrån.
Vi byggde staket runt om tomten som vi fick 
höja hela tiden för Olle hade en tendens att 
hoppa över.Jag brukade säga att det var ju som
att bo på Kumlabunkern.Vi kom på att vi hade fått
en Damphund. Han var alldeles galen och öppnade
dörrar.När vi fick gäster så blev han överlycklig.
Han red på alla stackars barn som kom så de var livrädda
för honom.Han tog nappar,kepsar,cykelhjälmar,dockor,
nallar och hjälmar.Allt tog han för att få
uppmärksamhet och så älskade han när vi jagade honom
för att få tag i sakerna som han tagit.
Han sprang och hoppade. 

Så jäkla typsigt mer än hälften av allt jag skrev
bara försvann och just nu orkar jag inte blogga mer.
  

Nu har jag klarat av all anspänning som varit denna tunga vecka
och då reagerade kroppen på att bli förkyld.
Kände av det redan igår,då magen kom i olag och jag
blev tvingad att uppsöka offentliga toaletter både här och där.

Frida och Totte kom till oss igår så vi fick en skön kvällspromenad
även igår.När vi skulle upp för "nya Sålanda" backen så blev jag
väldigt andfådd och yr.Det brukar jag inte bli.

Men det var väl min tur nu för jag har inte varit förkyld på flera
Under natten drömde jag de allra märkligaste mardrömmar
och tyckte att jag yrade.Drömde om en liten trollgubbe som sa att
han bodde granne med oss med två stora nordsvenska hästar.
Han var så stygg mot sina fina hästar så jag och Frida
fick rädda dem från trollgubben. Den så såg jag en lien vit älgtjur,med horn
och allt och en jättestor råbock.
Vaknade flera gånger alldeles genomsvettig.
Det var så surriga drömmar och inte kunde jag å heller
knappt krypa.
Väldigt jobbiga drömmar,inget kul alls.
Nu något roligare.Alla orkideer som blommat färdigt
ställer jag ut i växthuset och "glömmer".
Så igår upptäckte jag att två av den fått nya stänglar
med knopp.Det har jag aldrig fått till tidigare,
för vi har för torrt och varmt inomhus.
Tydligen är temperaturen och luftfuktigheten
i växthuset optimalt.
Där ute i växthuset blommar det för fullt.
Massor av paprika och vindruvor har vi oxå kunnat skörda.