Alla dessa operationer
En månads sjukhusvistelse med tre långa operationer sätter sina spår. Den 21 januari blev jag inlagd på Sahlgrenskas plastikkirurgiska avdelning 37.Tisdagen den 22 januari opererades jag först från 8 på morgonen till midnatt.En traktomi sattes in i halsen så att jag skulle kunna andas även om luftrören svullnade upp efter operationen.Ben togs från vaden.Hud.blodkärl och vävnader togs från höger underarm.För att täcka detta hyvlades hud från höger lår och transplanterades till området på höger arm.
Ett par timmar efter att första operationen slutförts upptäcktes att benet som transplanterats inte mådde bra.Det fanns ingen cirkulation.Jag var fortfarande nedsövd så jag vet inget om detta.Ny operation då benet avlägsnades och metallplatta inopererades.
Så vaknade jag på torsdag med bandage överallt och inte kunde jag prata på grund av tracken,ett hål in i luftstrupen.Jag försökte göra mig förstådd genom att skriva.Det var inte lätt det heller snurrig som jag var av narkos och morfin.Jag tyckte att jag kunde skriva men inte ens jag själv såg vad jag skrev.
Väl nere på avdelningen igen var jag snabbt igång med att gåträna.Sedan satte de in en grej i tracken och då kunde jag prata lite.Men det mesta var fruktansvärt jobbigt.Att det skulle vara så jobbigt hade jag aldrig kunnat föreställa mig.Aldrig.
I början kollade de den transplanterade huden under hakan var 30 minut.Detta glesades ut allt eftersom dagarna gick. Men på den 10 dagens kväll hände något.Jag kände att det var nått fel.Vet inte hur men då jag var inne på toaletten kikade jag under bandaget och då var huden starkt missfärgat.Jäkla skit och som om inte det var nog så var all ordinarie personal på kurs och det var inhyrd personal på plats.Jag blev ju skitskraj.Då jag visade personalen så tyckte jag att jag blev väldigt dåligt behandlad.De ringde jourhavande läkare,sa de,men ingen skulle komma för än till morgondagens rond.Alltså jag var chockad.Väldigt chockad.Och vad värre var är att personalen behandlade mig som om jag haft paria,någon smittsam sjukdom.Jag fick efter mycket tjat något att sova på.
På morgonens rond stod en massa läkare och bara tittade på mig och sa att detta var väldigt oväntat.Jag hade drabbats av vävnadsdöd i hela det transplanterade området.Sedan fick jag vänta ända till på måndag för ny operation.Denna operation var om möjligt ännu jobbigare.Medan jag var vaken stoppades en resperator in i höger näsborre.Väldigt otrevligt trots att det bedövades.Under den påföljade operationen flyttades ett område från vänster bröst upp till hakan.Det här ingreppet kallas Lambå.Även efter denna operation fick jag ligga 1 dygn på IVA.Nu har jag ett normalt bröst och ett som sitter mitt i.Jag ser inte klok ut med alla ärr överallt.Så var det dags att komma tillbaka till avdelningen igen och att börja träna ben och armar och mun.Ja mun ja.Den är ju ett kapitel för sig.Det var ett stort hål från hakan in i munnen så jag fick inte dricka eller äta på 2 veckor.Inte nåt genom munnen bara genom PEGEN på magen.
Det går inte att förklara hur jobbigt allt var men jag försökte att se positivt på det hela.Läkare och övrig sjukhuspersonal tyckte att jag var väldigt tåli goch tålmodig.Det tyckte jag inte själv.Det var den stackars maken som fick ta mina dåliga dagar så det var ju inte lätt att vara anhörig heller.Men mina anhöriga ställde verkligen upp på mig under denna jobbiga tid.Jag fick besök varje dag.Min man ,mina bara och min lillebror kom jämt.Jag är väldigt lyckligt lottad som har så fina anhöriga.Nu är jag hemma igen.Idag har vi varit på återbesök på Sahlgrenska.Allt såg bra ut och jag behöver inte komma tillbaka på en vecka.Hemsjukvården skall komma varje dag och lägga om.Så skall jag träna på att få upp munnen.Annars skall jag inte göra mer än jag orkar,sa doktorn.Många gånger under den månad som jag låg på Sahlgrenska var jag på väg att ge upp.Men bara ett tag sedan tänkte jag på mina kära anhöriga och mina gulliga hundar så kunde jag kämpa vidare.Jag vill ju gärna leva ett tag till.Men det går upp och ner fortfarnade.Två steg fram och ett steg bak.Fast det är väl bara att kämpa vidare.Vad har jag att välja på.Inget.Det finns forfarande de som har det värre.Det vet jag med säkerhet.Det kunde jag se på sjukan.Jag skall berätta om en flicka som låg på samma avdelning.Hon är bara 14 år.
Ett par timmar efter att första operationen slutförts upptäcktes att benet som transplanterats inte mådde bra.Det fanns ingen cirkulation.Jag var fortfarande nedsövd så jag vet inget om detta.Ny operation då benet avlägsnades och metallplatta inopererades.
Så vaknade jag på torsdag med bandage överallt och inte kunde jag prata på grund av tracken,ett hål in i luftstrupen.Jag försökte göra mig förstådd genom att skriva.Det var inte lätt det heller snurrig som jag var av narkos och morfin.Jag tyckte att jag kunde skriva men inte ens jag själv såg vad jag skrev.
Väl nere på avdelningen igen var jag snabbt igång med att gåträna.Sedan satte de in en grej i tracken och då kunde jag prata lite.Men det mesta var fruktansvärt jobbigt.Att det skulle vara så jobbigt hade jag aldrig kunnat föreställa mig.Aldrig.
I början kollade de den transplanterade huden under hakan var 30 minut.Detta glesades ut allt eftersom dagarna gick. Men på den 10 dagens kväll hände något.Jag kände att det var nått fel.Vet inte hur men då jag var inne på toaletten kikade jag under bandaget och då var huden starkt missfärgat.Jäkla skit och som om inte det var nog så var all ordinarie personal på kurs och det var inhyrd personal på plats.Jag blev ju skitskraj.Då jag visade personalen så tyckte jag att jag blev väldigt dåligt behandlad.De ringde jourhavande läkare,sa de,men ingen skulle komma för än till morgondagens rond.Alltså jag var chockad.Väldigt chockad.Och vad värre var är att personalen behandlade mig som om jag haft paria,någon smittsam sjukdom.Jag fick efter mycket tjat något att sova på.
På morgonens rond stod en massa läkare och bara tittade på mig och sa att detta var väldigt oväntat.Jag hade drabbats av vävnadsdöd i hela det transplanterade området.Sedan fick jag vänta ända till på måndag för ny operation.Denna operation var om möjligt ännu jobbigare.Medan jag var vaken stoppades en resperator in i höger näsborre.Väldigt otrevligt trots att det bedövades.Under den påföljade operationen flyttades ett område från vänster bröst upp till hakan.Det här ingreppet kallas Lambå.Även efter denna operation fick jag ligga 1 dygn på IVA.Nu har jag ett normalt bröst och ett som sitter mitt i.Jag ser inte klok ut med alla ärr överallt.Så var det dags att komma tillbaka till avdelningen igen och att börja träna ben och armar och mun.Ja mun ja.Den är ju ett kapitel för sig.Det var ett stort hål från hakan in i munnen så jag fick inte dricka eller äta på 2 veckor.Inte nåt genom munnen bara genom PEGEN på magen.
Det går inte att förklara hur jobbigt allt var men jag försökte att se positivt på det hela.Läkare och övrig sjukhuspersonal tyckte att jag var väldigt tåli goch tålmodig.Det tyckte jag inte själv.Det var den stackars maken som fick ta mina dåliga dagar så det var ju inte lätt att vara anhörig heller.Men mina anhöriga ställde verkligen upp på mig under denna jobbiga tid.Jag fick besök varje dag.Min man ,mina bara och min lillebror kom jämt.Jag är väldigt lyckligt lottad som har så fina anhöriga.Nu är jag hemma igen.Idag har vi varit på återbesök på Sahlgrenska.Allt såg bra ut och jag behöver inte komma tillbaka på en vecka.Hemsjukvården skall komma varje dag och lägga om.Så skall jag träna på att få upp munnen.Annars skall jag inte göra mer än jag orkar,sa doktorn.Många gånger under den månad som jag låg på Sahlgrenska var jag på väg att ge upp.Men bara ett tag sedan tänkte jag på mina kära anhöriga och mina gulliga hundar så kunde jag kämpa vidare.Jag vill ju gärna leva ett tag till.Men det går upp och ner fortfarnade.Två steg fram och ett steg bak.Fast det är väl bara att kämpa vidare.Vad har jag att välja på.Inget.Det finns forfarande de som har det värre.Det vet jag med säkerhet.Det kunde jag se på sjukan.Jag skall berätta om en flicka som låg på samma avdelning.Hon är bara 14 år.
